The Jemtlander PullPac is an ultralight pulka for those who normally carry a pack on their back and who also want to be able to pull their rucksack (or bag) behind them when the conditions are suitable. The design of the chassis is adapted to normal-width backpacks in the 60-90 liter range that do not have overly wide side pockets. In steep and/or difficult terrain, it is a great advantage to be able to take the rucksack including the sled on the back.
A complete Jemtlander Pullpac 8L consists of a sled chassis with 3 pack straps, a pull belt and a complete pull line with carabiners and built-in suspension. (NOTE! Backpack or bag not included in Pullpac!)
External dimensions: Pullpac 8L is 77 cm long and approx. 45 cm wide at the bow. The width is more flexible along the sides, up to approx. 60 cm, and adapts to the width of the pack. Fits pack volumes of approx. 60-90 litres Material: HDPE (High Density Polyethylene) which is UV protected. The material has a thickness of 1 mm
Weight
PullPak 8L sled chassis only 0.70 kg
3 packing straps 0.10 kg
Pull belt 0.20 kg
Pull rope 0.20 kg
Total weight 1.20 kg
Our thoughts:
Jörgen Johansson, wrote many years ago about a lightweight Pulka he made for an ultralight trek through Sarek nation park, he called that converted pulka “the Ultimate Rulk”. Great story of his trek and how he used the pulk. Basically long 5000 word story condensed to a few lines here: He sawed off the back of a traditional orange pulk and strapped it to his backpack so that he could alternate from having the backpack on which is needed through certain areas where there is no trail. To being able to pull it on his pulk without having to change any configuration on the sled itself. So ladies and gentlemen, I present to you the new, improved and excellent “incredible Rulk”.
What can I say about this Pulk? It is the perfect winter UL pulk. As the Incredible rulk, you strap this onto your pack and you then can use your pulk as both a sled and protection on your pack in backpack mode. Everything you need is included, no trying to pussle together anything to get the Pullpak to work. I’ve tried it on multiple packs without issue. From a simple 55 liter UL backpack to a 100L Ymer from Klättermusen. It’s perfection in it’s simplicity.
Pullpac with the Osprey Aether pro strapped on – ken and dog on way out?
Weight:
In totalt with everything you need: 1,20 kilos
So light I could almost see myself trying this on a summer hike when I need more gear with me. Might be worth trying to pull it behind me on open mountain ranges in the summer. Not saying it would work, but I am certainly curious.
In this picture here, this is how it comes packed. Small and light.
Included:
Sled that form to just about any backpack for a nice tight fit. All the straps needed to form it and strap it to your pack and all the ropes and hipbelt needed to pull it behind you.
Conclusion:
There are a lot of sleds out there for winter hiking, but most of them all have the same negatives: They become a real pain in the ass when there is no trail. Heavy, cumbersome and large, a traditional winter backpacking sled can be downright dangerous when their is no trail. This is where the PullPac comes into play – at just 800 grams for the led itself, it allows for quick conversion from sled to backpack in those un-taimed trails. Obviously there are a few drawbacks to having such a pulk solution, but the main one being that because you are limited to the size of your pack, and UL kit is needed for best results. With a traditional sled you can pack everything including all the additional comforts you might want with you. However, with that said, you can fit a 100 liter pack on this thing, so, not sure how much of a limiting factor that is.
All in all, I really like the PullPak, and will be a Pulk that I use for all my winter hikes where I won’t be on a trail. Where there is a trail, than I think my massive pulk with dogs and/or snowmobile pulling is a better solution. Jokes aside, the Pullpak is a fantastic addition to the UL hikers kit and you won’t be dissapointed.
Plus:
Ultralight
Functional design and use
Everything needed is included
Easy to use and master
Fits most backpacks
Minus:
Not fun going downhill. No stabilizer means the Pullpac eats your heels. So best practice to use as backpack going downhill
I would guess that over 95% of all online equipment reviews come from men. At Backpackinglight, we will be providing more opportunities for women to test and contribute here throughout the year. We would love to have more female reviews on items you have purchased from us. Please feel free to email us at info@backpackinglight.se or use #backpackinglightse and let’s help each other find the right gear. Here is the outdoor enthusiast Linn review of the Altra Olympus Hike Mid GTX:
About a month ago, @backpackinglight.se posted a message seeking a female test pilot to evaluate Altras @altrarunning new Olympus Hike Mid GTX for women.
I usually never express interest through similar posts because I always approach them with the wonderfully positive attitude that “they will choose someone else anyway” or “I never win anything anyway.” But then a DM from @backpackinglight.se arrived, and my initial feeling was overwhelming joy. Then, it turned into “damn it, they will never work for my knee” (for those who don’t know, I have dislocated my right knee numerous times and had even more surgeries). I had convinced myself that the only thing that works for my knee, when it comes to hiking with a backpack, is heavy boots like my Meindl Island.
But I was wrong. Altras Olympus Hike Mid GTXis simply incredibly comfortable, whether I hike without a backpack or with one (a ten-mile hike with a 20 kg backpack was no problem). They are really stable with excellent grip despite their low weight, and it feels like walking in a pair of sneakers with cloud-like cushioning rather than boots. This is probably due to the Vibram sole design and the comfortably wide toe box.
Altras Olympus Hike Mid GTX is simply incredibly comfortable, whether I hike without a backpack or with one (a ten-mile hike with a 20 kg backpack was no problem). They are really stable with excellent grip despite their low weight, and it feels like walking in a pair of sneakers with cloud-like cushioning rather than boots. This is probably due to the Vibram sole design and the comfortably wide toe box.
I have hiked over 50 km in my Olympus since I received them, and they have performed exceptionally well on any surface. During my trip to the Ovik Mountains with my sister, we walked through soaking wet bogs, and I can confirm that the boots are waterproof since my feet (unlike my sister’s 🥲😂) remained dry throughout the hike.
They don’t replace my Meindls because I prefer higher shafts for extremely wet hikes like the one in the Ovik Mountains (as I mentioned, they kept me dry, but I wouldn’t have needed to worry about where I stepped if I had worn my Meindls), and I still find a sense of (probably unfounded) security in the stiffness of my Meindls. However, my Olympus will be my go-to footwear for the majority of my trips; I love them. And I wear them casually too—fashion is not my thing.
Thank you for giving me the opportunity to test this fantastic boot, @backpackinglight.se 🥾💚
När kylan får klockorna att stanna, när solens strålar inte längre når upp över talltopparna. Tidpunkten på året då hundratals traktorförare varje morgon går upp för att hålla Norrlands tusentals mil vägar körbara. Vi pratar om Januari 2022, och livet liksom längtar efter ljuspunkter. Ken har redan gjort något åt saken och tagit första bästa flyg till Gran Canaria för att vandra, medan jag sitter ensam på Backpackinglights kundtjänst och drömmer om kommande äventyr efter att ha intervjuat Peter Bergström. Peter hade sommaren -21 vandrat Gröna bandet fram och tillbaka, en sk. Jojo vandring. Jojo, tänker jag, det skulle man ha gjort, när telefonen plötsligt ringer…
En man som presenterar sig som David Stillman ringer och berättar att han skulle behöva hjälp med utrustning. Pacific Crest Trail väntade och jag fick uppdrag att optimera hans utrustning inför den kommande vandringen. Precis vad jag behövde!
Pacific Crest trail (PCT) är en 426 mil lång vandringsled som löper mellan Mexikanska gränsen i söder, till Canada i norr. genom öken, bergskedjor, strömmande älvar, höga höjder, snö, is och allt däremellan. David vandrade en del av PCT nu i somras och jag fick nu under hösten möjligheten att ställa några frågor om äventyret.
Hur förbereder man sig för PCT?
-Det finns gånger man kan chansa lite och det skulle fungera ändå, men att förbereda sig för en långvandring i vildmarken är inte en sådan gång, säger David och fortsätter. Just Pacific Crest Trail eller ”PCT” som den kort heter, är en extra lång långvandring, vilket gör den än mindre lämplig för chansningar. Här är man ”on Your own, säger David.
-Vid något tillfälle tänkte jag att det kan väl inte krävas så mycket annan utrustning än den jag redan har d.v.s. en klassisk svensk setup med Lundhagskängor och Fjällräven ryggsäck men efter en del research så landar man ändå i att försöka minimera vikten när det blir långt. Det blir i slutändan likväl än avvägning av hög komfort i själva vandringen dvs låg vikt eller hög komfort i nattlägret dvs hög vikt och det är väldigt individuellt vart den gränsen går.
Efter en del avvägningar med arbetsgivare och familj blev startdatumet den 13:e juni. -Vid den tidpunkten startar man inte vid mexikanska gränsen, det blir helt enkelt för varmt för en blek nordbo som jag, tillägger David. -Jag valde därför att starta i Walkers pass, dvs i höjd med Ridgecrest.
-Tidpunkten gav mig dessbättre lite mer tid för att finslipa på planering och inköp av utrustning samt komma i bra form. Här var gänget på Backpackinglight.se i Umeå till stor hjälp. Vi bollade olika alternativ och landade i ett par avgörande vitala utrustningar som fungerade bra.
Berätta om din utrustning, vilka prylar var du mer eller mindre nöjd med?
-Valet på ryggsäck blev en Gossamer 60L. När jag fick hem den såg den väldigt liten ut och det såg helt omöjligt ut att få ner dom saker som jag hade på listan men dom väl tilltagna meshfickorna gjorde ett bra jobb och efter ett tag får man in en bra packningsrutin. T.o.m. den stora björnburken som var obligatorisk i norra Kalifornien gick att få in under locket…men det var tajt.
Ett annat bra val var vandringsskorna, för kängor går bort, menar David. – De är för tunga och torkar väldigt långsamt efter ett vad. -Så det är s.k. trail runners som gäller. Mitt val föll på Altra’s Lone Peak. För oss med bred tåbas är de helt underbara. Gott om utrymme att vicka på tårna och skönt när man går i branta nedförsbackar. Otroligt lätta dessutom. En nackdel om man väger över snittet kan vara att man kan ”gå igenom” när man går på kantiga, spetsiga stenpartier.
-Med en ny rygga och nya skor så kunde den viktiga förberedelsen på allvar starta. Vid varje tillfälle åkte rygga och skor med och på helgerna så var det alltid ett längre pass inplanerat. Först med nätta 6–7 kg i ryggan och senare i schemat med ca 15 kg. Det kan faktiskt vara svårt att hitta tunga små saker som går ner i en ryggsäck så man tar vad man har. I mitt fall kom diverse utrustning från garaget väl tillhanda såsom skruvdragare, batterier och tänger.
David fortsätter: -Mitt Triangia kök var heller aldrig aktuellt och istället blev det en investering i en Soto Windmaster med inbyggd tändare samt en titanpanna Toaks 900 ml. Fungerade fantastiskt bra!
-En sak som skiljer sig från en svenska vandring är vattenkvaliteten och vattentillgången så möjlighet att filtrera vattnet är ett måste. Ha med dig ett vattenfilter. Sawyer squeeze gjorde jobbet för mig.
Istället för att bära på vatten så tog David med sig en Cnoc Vattenbehållare samt vattenfilter.
En av de tyngre investeringarna rent ekonomiskt som David gjorde var ett nytt tält. -Zpacks har genomgående väl genomtänkta, lätta och stryktålig utrustning att erbjuda. Själva tältvalet gick till Altaplex. Nu snackar vi om ett tält under ett halvt kilo! Det är ett en persons tält men man får in mycket av utrustningen om man är normalstor. Det kändes aldrig klaustrofobiskt, tillägger David.
På listan av inköp som David ångrar finns Zpacks belt pouch och wallet: – Jag hade front pouch’en i midjebältet men det satt aldrig riktigt bra och jag var nära att glömma den flera gånger efter raster.
-En annan detalj som aldrig kom till användning, var gaiters. Visst kom det in nått gruskorn nu och då men det funkade bra utan och funkar det utan, så finns det helt enkelt ingen anledning att släpa på dom.
-I öknen så varierar temperaturerna kraftigt mellan dag och natt. Det är även blåsigt många dagar och då är en liten smidig regnjacka en bra detalj även fast risken för regn i princip är minimal i den här delen av PCT. OMM’s Halo Smock är ultralätt och kom väl till användning.
-När väl äventyret startade kände jag mig trygg med min utrustning och fysik men det är också lite beroende hur man är lagd när det gäller förberedelser och tillgänglig budget. Visst skulle man rent teoretiskt kunna gå med skandinavisk uppsättning men det är något jag inte skulle rekommendera. Men faktum är att det skulle vara väldigt kreddigt och det skulle dra till sig en mängd frågor och intresse.
-Väl ute i vildmarken är det mycket det mentala och inställning som avgör ändå, förutom förberedelserna. Under en längre vandring så kommer det dippar, så är det. I mitt fall slog höjdsjukan till. Först lite diskret men sen mer allvarligt och i dessa miljöer är det en sån typ av chansning man inte vill laborera med för mycket. Efter inrådan från läkare så hoppade jag av vid Toloume Meadows. Det dog en ung holländska i maj förra året under sin PCT vandring, just pga höjdsjuka och jag ville inte hamna i en situation där jag tog dumma beslut och äventyrade min hälsa ännu mer.
-I slutändan blev det ett fantastiskt äventyr med massor av nya intryck. Det är ett härligt gäng där ute och tillsammans med de underbara vyerna så är det helt oslagbart häftigt.
Innan vi avslutar vill David passa på att tacka och lyfta fram Peter Bergström, Tomas Säll och Thomas Vincent.
Att jag älskar att skriva om vandringsäventyr har nog inte förbigått någon. Varje skildrad vandringsresa ger mig nya infallsvinklar, erfarenheter och kunskaper. Och när man får en mapp full med bilder och godbitar så känner man sig som ett barn på julafton. Första gången jag hörde om Jonas och Kattas planerade äventyr var under våren 2022 när paret kontaktade oss på Backpackinglight.se. Gröna bandet väntade och vi fick äran att hjälpa till med att förse paret med utrustning. Det här är deras vandringsberättelse som avhandlar alltifrån vägval, planering, missöden, utrustning och som avslutas i en Jaguar från Karesuando…
Jonas och Katarina Kullenhausen bor med sin 2,5-åriga schäferblandning Bysen i Närke. Tidigare har de bott i såväl Stockholm, Köpenhamn och Malmö men deras kärlek för naturen har fått paret att flytta ut på landet. -Naturintresset har alltid funnits nära, säger Jonas men tillägger att de aldrig gjort några längre vandringar tillsammans, innan deras Gröna bandet tur.
Vägval och planering
På Vitagröna bandets hemsida kan man följa samtliga vandrares vandringsvägar. Jonas och Kattas vägval styrdes till viss del av att de hade med sig sin kära och fyrbenta familjemedlem Bysen. Jonas förklarar:
-Eftersom det krävs en avmaskning av hunden innan man går in i Norge var det inte aktuellt för oss att passera in i Norge förrän efter Abisko och eftersom det inte är tillåtet med hund i vissa nationalparker såsom Padjelanta och Sarek var det givet att vandra längs Kungsleden. Sen ville vi också väldigt gärna uppleva Kungsleden då vi inte vandrat den tidigare, något vi var väldigt glada för att vi gjorde då omgivningarna runt leden var otroligt vackra. Eftersom Lapplandsleden invigdes förra året så bestämde vi oss för att testa den. Utöver detta så ville vi i stort undvika asfalt så mycket som vi kunde för att det sliter, kanske framförallt på hundtassar. Vi tog hjälp av tidigare bandare och studerade deras vägval samt satt ganska många timmar med Lantmäteriets karttjänst “Min Karta” samt appen; Fjällkartan. Även traditionella papperskartor var också till stor hjälp. Då vi startade tidigt på säsongen och därmed misstänkte höga flöden samt att vi inte vadat med hunden tidigare så bestämde vi oss för att gå över Gåsen istället för det ganska berömda vadet i Härjångsån innan Vålådalen.
Trions vandring från Grövelsjön till röset uppgick till 1284 km och tog 59 dagar att genomföra. De hade i sin planering tagit höjd för ca 75 dagar då de inte ville stressa och kunna ta oplanerade vilodagar om behovet skulle dyka upp.
Nedan finns de olika etapperna som Jonas, Katta och Bysen vandrade. Vill du se en mer detaljerad karta över vandringen så kan du kika här
Depåer och vilodagar
-Vi hade planerat in depåer med tillhörande vilodag ungefär var 7-10 dag, förklarar Jonas. Anledningen att vi skickade en hel del var främst för att hunden har lite kinkig mage och vi ville inte experimentera med foder utan köra på det som funkade hemma men som inte finns på så många ställen. Och eftersom vi då ändå skulle skicka en låda så passade vi på att skicka till oss själva, bl. a frystorkad frukost som vi köpt ett stort parti av, gas, snacks, hygienartiklar m.m.
När olyckan är framme
-Vårt största missöde skedde första veckan på vandringen. I Rogens blockstensterräng halkade Bysen och slog av en tand och därför var vi tvungna att ta oss till en veterinär och vi visste inte hur illa det var, om han skulle kunna äta mat eller bli svag och behöva bäras. Det var onsdag eftermiddag, vi skulle strax slå läger för dagen och närmsta veterinär som låg i Hede hade inte öppet på helgen. Därför började en kapplöpning mot klockan för att hinna dit innan helgen där vi gick sträckan vi planerat för 3 dagar på 2 dagar. Första dagen fortsatte vi att gå till 01 på natten och slog läger i regn, ganska hård vind och mörker. Morgonen efter gick vi rejält slitna upp tidigt och fortsatte gå. Efterhand började Katta få väldigt ont i knäna och de sista 8 timmarna haltade vi långsamt nedför en plaskblöt bergssida i trailskor med vatten upp till anklarna. Vid 22 kröp vi rejält mörbultade och slutkörda in på campingen i Fjällnäs och var ganska övertygade om att vi skulle behöva bryta, antingen pga. Bysen eller pga. Kattas knän som var svullna som två ballonger. Men dagen efter skjutsade Winnifred oss till veterinären som gav oss positivt besked att vi kunde fortsätta och efter två dagars sängliggande kunde Katta gå igen, även om det fortfarande gjorde ont.
Bysen vilar ut.Jonas och Bysen
Utrustning
Jonas fortsätter redogöra för deras utrustning: -Gröna bandet blev starten för oss när det kommer till att få ner vikten på vår utrustning, tidigare har vi inte fokuserat särskilt mycket på det alls. Men i och med att vi gick med i olika grupper för långvandrare och har vänner som snöat in mycket på det blev det naturligt för oss att tänka på det då vi behövde byta ut en hel del gammal utrustning och införskaffa mycket nytt.
Jonas Gear SpreadKattas Gear spredBysens gear spreadUtrustningen till äventyret: Se detaljerad packlista här:
-När det kommer till tält hade vi innan vandringen ett Marmot Vapor 2P som vi tyckte mycket om men eftersom vi skaffat en hund på 35 kg hund så behövde vi ett större tält. Vi velade mycket mellan fristående lättviktstält från Big Agnes och mer klassiska tunneltält från Hilleberg eller Nordisk då vi var lite oroliga för hur BA skulle klara sig i fjällväder men samtidigt ville vi ha ett lätt tält som inte bara skulle användas i fjällen. Efter mycket diskussioner och massvis med bra hjälp och stöd från Kiwi på Backpackinglight.se landade vi i ett BA Copper Spur 3 Platinum då vi inte vågade ha hunden i förtältet och därmed behövde mer golvyta inne i tältet. Vi har varit väldigt nöjda med tältet som är otroligt rymligt inuti, någon skrev i sin recension att det är som ett palats och det kan vi skriva under på. Tältet klarade nästan alla väderförhållanden galant, vi fick byta tältplats vid ett tillfälle när det blåste hårda byar uppe i ett pass vid norska gränsen för då blev sidan för intryckt och vi vågade inte chansa på att tältet skulle fixa det.
-Ett minus enligt oss är packpåsen till tältet som består av tunn DCF och som vi bytte ut då tältet satt utanpå Jonas ryggsäck och påsen väldigt lätt fick revor, men det är ju en smaksak. Sen är det ett väldigt välventilerat tält i och med att ytterduken inte går hela vägen ner och innertältet i princip bara är mesh. Det innebär såklart att det blir drag i tältet, något som är skönt när det är varmt men som kan vara kyligt under kalla nätter.
Jonas fortsätter: -Sovsäckar behövde vi båda införskaffa eftersom vi bara hade säckar med komfort på strax över 0 grader innan och då vi började redan sista maj så hade vi kalla nätter med minusgrader i början. Vi är väldigt mycket för second hand då det är bra för miljön och det finns en jättebra marknad för friluftsprylar så köpte vi varsin begagnad dunsovsäck. Jag köpte en Sea To Summit Spark SPIII och katta en Marmot Sawtooth. Vi är båda nöjda med våra säckar förutom att de såklart blev för varma när temperaturen var som varmast, det är svårt att komma ifrån när man är ute mellan maj och augusti och temperaturen går från minusgrader till +30. Men det funkade bra att öppna upp dem helt eller bara använda liner när det blev för varmt.
-Jonas behövde även köpa en ny luftmadrass då hans tidigare fick sätta livet till första gången vi var ute och övernattade med hunden och inte börjat med tossor, tillägger Katta. -Valet föll på en STS Etherlight XT Insulated för att den lät så bekväm i beskrivningen. Och det var ingen lögn, medger Jonas. -Den är otroligt skön att sova på och pumpsäcken är den effektivaste vi testat. Tyvärr fick den en liten punktering mot slutet som jag inte lyckades hitta så sista tiden blev ryggen lite krokig. Katta började med sitt Nemo Astro Air men frös en hel del i början och efter en del klurande landade vi i att det måste bero på isoleringen underifrån så i Hemavan köpte hon ett Thermarest NeoAir Xlite. Det var lösningen på isoleringen för hon slutade direkt frysa, däremot trivdes hon inte så bra med det då hon tyckte det var för litet och lätt att glida av.
Jonas fortsätter: – Vi köpte varsin ny ryggsäck då Katta endast hade en dagstursryggsäck sen tidigare och jag hade en gammal Fjällräven Kajka som började ge upp. Valet föll på Osprey Aether PRO på 70 liter respektive Osprey Ariel PRO på 65 liter, fantastisk bra ryggsäckar, lätta och modulära med otrolig komfort även när man lastar dem. Jonas packning låg ofta strax under 25 kg men ryggsäcken höll formen väldigt fint och var bekväm ändå. Det var flera vi mötte som frågade hur vi kunde klara oss med så små väskor och knappt trodde på oss när vi berättade vilken volym de hade eftersom de är väldigt slimmade och smidiga. Nästa gång ska vi testa att skippa fickorna på avbärarbältet helt och eventuellt sätta en flaskhållare på en axelrem. Att man så lätt kan ta av både topplock samt sidofickor och spänna åt ryggsäcken gör den väldigt mångsidig då man kan justera volymen efter tillfället. Katta som hatar topplock tog bort sitt medan jag lät mitt sitta kvar, tillägger Jonas.
-Bysen hade en Non-Stop Amundsen klövjeväska. Den var lite knepig att ställa in i början tyckte vi, men med övning kommer färdighet. Vi skickade dock hem hans väska för under värmeböljan som kom efter midsommar tog värmen hårt på honom och vi ville inte pressa honom för hårt, menar Jonas.
Andra utrustningsdetaljer vi var väldigt nöjda med var Järvenduken vi köpte till Bysen, vår UCO mini lantern som är en tältlykta för ett värmeljus som driver ut lite fukt och bidrar till väldigt mycket stämning, vår Soto Windmaster-brännare och strumporna från Darn Tough. Katta var också väldigt nöjd med att hon tog med en liten slickepott som man dels kunde äta med men dels rengöra kärlet med så att det knappt behövde diskas.
Bysens packlistaJonas och kattas sova och bo utrustning
Minnen från turen -Godbitar finns massor, starka naturupplevelser och djurmöten, fortsätter Katta, som t.ex när en örn gled ljudlöst strax över våra huvuden och bedömde om Bysen var ett bra byte eller när Jonas såg en fjällräv raska förbi tältet. Att träffa andra bandare var också en höjdare eftersom det direkt blir en gemenskap. Det var en ganska konstig känsla att vandra helt ensamma genom ödemarken fram till Treriksröset bara för att mötas av ett arbetslag från Lantmäteriet som målade om klumpen och drack kaffe. Sen var det en lite märklig upplevelse när vi bokat en taxi från Karesuando till Kiruna efter vandringen. Utanför Ica vinkar en gammal man på oss och förklarar att det var bilbrist så de hade fått låna in en bil medan han leder oss till en guldfärgad Jaguar där vi får trycka in packning, 35 kg hund och två smutsiga vandrare i friluftskläder.
Framme i Treriksröset!
Lärdomar Innan vi avslutar ber jag Jonas och Katta samla några lärdomar och rekommendationer till framtida bandare:
-Skicka inte för mycket. Om man inte som i vårt fall behöver skicka hundmat eller har väldigt specifika preferenser behöver man knappt skicka något. Det mesta finns på vägen och det känns bättre att stötta de små butiker som finns längs vägen. Vi trodde till exempel att gas skulle vara lite svårt att få tag på eftersom vi gick innan stugor och fjällstationer hade öppnat för säsongen men det fanns i varenda liten butik och kvarlämnat på campingar.
-Gå inte ut för hårt. Vi hade planerat en försiktig start och en ganska långsam upptrappning. Det var vi väldigt glada för. Man märker så otroligt tydligt att man blir starkare och segare för varje vecka som går och successivt känns distanser som i början var jobbiga knappt i kroppen. Men det sliter i början, både på människor och hund. Även om man är van vid att träna mycket är de flesta inte vana vid att gå så många timmar per dag utan längre återhämtning emellan.
-Ha rätt förväntningar. Det kommer inte vara magiskt och härligt precis hela tiden. Vi tyckte t.ex att sträckan vid Åre och upp mot Gäddede var riktigt tråkig periodvis då vi gick på vägar och började ifrågasätta varför vi gick. På det stora hela är det en helt fantastisk vandring men det är okej att känna att det inte är kul varje dag, det är lätt att få den bilden ibland och då få dåligt samvete.
-Ta hjälp av gamla bandare. Vi hade så otroligt mycket hjälp av att läsa inlägg och bloggar från tidigare bandare i vår planering. Framförallt Katrin och Elva med kontot make.memories.together, Svante Sundelin och Lina Hallenbratt. Många är väldigt engagerade och hjälpsamma i facebookgruppenoch det är sällan man behöver uppfinna några hjul på nytt. Oavsett hur liten obskyr stig eller myr man än funderar över är det alltid någon som har gått där och kan ge värdefull input. Vi är så tacksamma för den hjälp vi fick och har valt att utforma vårt instagramkonto, som heter Kullenbandet, så att det ska kunna användas som planeringsverktyg för framtida bandare med mycket information kring vägval, depåer, boenden med hund, packlistor osv. Har man några som helst frågor är man alltid varmt välkommen att skriva till oss.
Nedan ett urval av bilder från parets tur, se mer på deras instagramkonto: Kullenbandet
Hoppas ni tyckte artikeln var intressant. Tack Jonas och Katta för ert deltagande och alla fina bilder och intressanta texter. Har du ett äventyr som du vill berätta om så får du gärna maila mig på info@backpackinglight.se eller tagga oss på Instagram #backpackinglightse. Du hittar även fler, liknande berättelser här på vår blogg om du scrollar nedåt.
I slutet av maj fick jag ett mail av två Umeåtjejer som behövde införskaffa sig ny utrustning. Lättare Tält, liggunderlag, sovsäckar och ryggsäckar stod på önskelistan inför den tur på ca 1300 från Grövelsjön till Treriksröset. Någon dag därpå träffas vi på Backpackinglights Showroom i Umeå för att testa ut prylar och jag blev helt klart blir smittad av deras pepp och förväntningar inför det kommande äventyret. Tänk att få spendera en hel sommar i de Svenska fjällen. En dröm! Men jag blev ganska fort tillrättavisad att det handlade om en tidsram på sex och en halv vecka och att det inte fanns mer tid för att genomföra Gröna bandet. Tempot skulle hållas relativt högt och blev därför en del av ekvationen vid val av utrustning.
Sofie Ahlberg är en 34-årig ulricehamnare som flyttade upp till Umeå för sex år sedan. I samband med det tog hennes friluftsintresse fart. Idag gör hon allt ifrån korta dagsutflykter till längre vandringar. Löpning och skidåkning är stora intressen som hon gärna kombinerar med fjäll. att hon gillar utmaningar är något som vi alla som läser detta förstår. Sofie är även ledare i IKSU Frilufts sedan några år tillbaka. Här är hennes Gröna bandet resa:
–Berätta om vandringen
–Det är svårt att beskriva en vandring på 42 dagar. Den innehöll liksom så mycket på så många olika sätt, både natur- och vädermässigt men också känslomässigt. Jag startade ihop med min kompis, som fick problem med en fot och tyvärr fick avbryta efter 12 dagar. När jag morgonen efter fortsatte på egen hand var det med gråten i halsen och en orolig känsla. Hur skulle det här gå? När jag sedan kom upp på fjället var det som att det släppte och jag kände mig trygg igen. En mäktig känsla. Efter några lärorika dagar på egen hand när jag knappt träffade en kotte mötte min sambo upp för att göra mig sällskap på Lapplandsleden som förövrigt blev en favorit. Då träffade vi även några andra bandare och fick känna den gemenskapen. Sedan var det dags för Kungsleden som jag gått innan. Jag var lite rädd att det skulle vara tråkigt att gå den igen, men det var ingen fara. Det blev så annorlunda från förra gången. Allt flöt på tills jag närmade mig Kvikkjokk. Då bestämde sig mitt ena ben för att protestera, började göra mer och mer ont och jag blev så ofantligt rädd att jag inte skulle kunna fortsätta. Men som tur var slutade det att bli sämre och vädret som varit som tuffast just då lugnade sig också. Ett av de finaste minnena från den etappen är Saltoloukta. Middagen och gemenskapen som blev kring bordet som jag delade med ett gäng långvandrare från USA var speciell och såhär i efterhand fascineras jag av hur viktiga de där människomötena är. Hur mycket energi det gav mig.
–Framme i Abisko väntade en vilodag innan brorsan anlände för att göra mig sällskap på sista etappen. Då anslöt även en kille från Tyskland som jag och sambon träffade under Lapplandsleden. Vi vandrade på ungefär samma vis, tidiga morgnar och ganska långa etapper. Eller som brorsan sammanfattade det. “Ni vandrar ju inte. Ni marscherar ju fram.” Trots det hade vi superfina dagar tillsammans och fascinerades gång på gång över hur fina de norska hyttorna är. För att inte tala om vyerna. Näst sista dagen mötte min sambo och hans föräldrar upp i Pältsastugan och den 28 juni fick jag äran att gå i mål tillsammans med dem och brorsan. Det går knappt att beskriva. Att komma fram till Treriksröset efter 42 dagar som jag nog ändå skulle beskriva som lite av en berg- och dalbana var en svindlande känsla. Av framförallt nöjdhet och tacksamhet över att kroppen och knoppen pallade, att det blev så bra och att jag fått uppleva så oerhört mycket på så många olika vis under de senaste veckorna. Det är så mycket jag tar med mig, människomötena, vyerna och det enkla livet.
Sofies tält, ett Big Agnes Copper spur Hv ul2 på 1,42 kg var egentligen menat för två men fungerade utmärkt som ett enmanstält.
-Du vandrade ensam under väldigt lång tid, hur var det?
–Det var verkligen en upplevelse. Eftersom att det inte var meningen från början blev det en ganska svindlande känsla när jag efter 12 dagar skulle fortsätta ensam. Måste erkänna att jag blev lite orolig för hur det skulle gå, men eftersom att jag så gärna ville fullfölja Gröna Bandet fanns det liksom inget alternativ. Det var bara att testa. Och det gick bra och såhär i efterhand känner jag att jag växt av det. Jag upplevde att jag träffade mer folk. Dels att jag tog mer kontakt, men också att andra människor tar mer kontakt när man vandrar på egen hand. Det är nog det jag tar med som den största fördelen, människomötena och vad de gett mig.
–Det jag saknade var att ha någon att bolla med i svårare situationer. Tex. vid ett vad eller åska. Men det nog också det som fått mig att växa mest, att resonera med mig själv, komma fram till beslut och känna att jag klarar det. Också häftigt att helt kunna lyssna på sin egen kropp och tex. gå på längre än planerat vissa dagar för att det känns bra.
-Sedan fick jag ju sällskap i mitten och slutet, vilket blev en perfekt kombination för mig.
-42 dagar! Berätta hur du planerade din vandring. Depåer, vilodagar mm?
–När vi planerade visste vi att vi hade ungefär sex och en halv vecka på oss. Det skulle innebära nästan 30 km per dag, vilket ärligt talat var lite av en chansning. Men det visade sig passa mig bra, ofta gick jag längre. Vi hade en ganska grov planering, indelad i fem olika etapper. Inga dagsetapper specificerade, utan det gjorde jag allt eftersom. Men rutten var satt. Även den gjorde jag små justeringar i om jag fick nys om någon annan led än den planerade tex.
–Jag hade fyra stycken depåer (Undersåker, Klimpfjäll, Jäkkvik, Abisko), vilket innebar att jag bar mat för mellan 7-10 dagar. Skulle jag göra något annorlunda skulle jag skickat mindre snacks och köpt mer längs vägen för att komma ner i packvikt.
Ett paket med proviant hämtas ut från Handlarn i Klimpfjäll.
-Jag tog två vilodagar, en i Hemavan efter ungefär halva bandet och en i Abisko inför finaletappen.
-Under hela vandringen tänkte jag mycket i delmål och firade allt jag kunde med glass. Det kan jag rekommendera starkt 🙂
-Har du några fler spännande turer på gång?
-Bara bilturer. Nej, skämt å sido. Det enda som är bestämt än så länge är en kortare tur med några kompisar till hösten. Men snart blir det nog planering av nya äventyr.
-Om du skulle ge några konkreta tips till framtida bandare?
-Gör det på ditt sätt. Det fina med Gröna bandet är att det är enkelt att lägga upp det på sitt egna vis.
-Ha en flexibel planering för att kunna anpassa vandringen efter känsla, väder och förutsättningar längs med turen.
-Man måste inte ha världens framförhållning för att det ska bli ett lyckat band. Jag och min kompis planerade med relativt kort varsel, vilket funkade kanonbra för oss.
-Är du osäker på något inför ditt Gröna Bandet, kontakta någon av oss som gått det. Tror att vi är många som gärna delar med oss av tips och erfarenheter.
-Berätta om din utrustning. Några saker i din utrustning som du är extra nöjd över eller utrustning som du kommer byta ut eller komplettera med till nästa tur?
Jag är otroligt glad att jag investerade i lättare grejer. I det stora hela gjorde det stor skillnad att bära mellan 13-17 kg istället för upp emot 22 kg som jag haft tidigare vandringar. Allra nöjdast är jag med tältet, mitt Big Agnes Copper Spur Hv UL2 som vägde hälften så mycket som mitt gamla. Jag var från början lite skeptisk till det. Tänkte att ett sådant lätt tält kan väl inte vara lika trivsamt och kännas lika tryggt som mitt gamla tält som väger 3 kg. Men sanningen är att det gjorde det. Det var rymligt, enkelt att sätta upp och ta ner och stod pall för vind och regn.
En annan sak som jag bytte ut inför GB var min sovsäck. Var helt inställd på att jag absolut inte ville ha en quilt men när jag fick testa en Enlightened Equipment Quilt hos er på Backpackinglight.se så ändrade jag mig. Är väldigt glad för det, då den varit kanonbra. Lätt, mycket skönare att sova i än en sovsäck och lagom varm. Även det uppblåsbara liggunderlaget bytte jag ut mot ett lättare. Det blev ett som egentligen är för kort, men eftersom att jag alltid sover på sidan har jag inget behov av att ha ett hellångt och kunde därigenom spara lite vikt. Ett tips jag fick av er och aldrig hade tänkt på annars. Om man vill följa din resa framåt. Vart kan man följa dig?
Vi har skrivit det förr och det är vårt jobb att skriva det igen och igen. För att övertyga någon som bär 2 yxor på fjället; att lättvikt är grejen så behöver motiven inövas och repeteras. Fastän grupper på Facebook såsom Vandra Fjäderlätt och Ultralätt Utrustning växer i en hög takt kan jag ändå känna att det går för sakta, speciellt när man efter en vandring nästan enbart möter “high towers” med 100 liters ryggsäckar och tomma blickar. Vart är ni alla lättviktare? Går ni så fort att man inte ser er eller kör ni bara offroad utanför leden? Oavsett så är jag glad att just du har hittat hit och läser det här. Kanske är du redan frälst eller så har du nyligen upptäckt lättviktsvandring och vill lära dig mer. Har själv varit där!
Att vandra lätt innebär väldigt många fördelar. Visste du att om du minskar din ryggsäcksvikt med 5 kilo så ger det dig energi att vandra ca 40 min längre per dag (Snittperson). Minskar du din packvikt med uppemot 10 kg, säg från 23 till 13 kg så minskar du din kaloriförbränningen per dag med hela 20% vilket i sig motsvarar hela 1 kg mat på en 5 dagars tur, dvs om du inte väljer att vandra längre på den energi du sparat. Att gå ned i bärvikt skapar dessutom multipla positiva effekter för dig som vandrare.
Jag som skriver detta heter Marcus och jag och min kollega Kenneth driver som ni flesta vet webbshoppen Backpackinglight.se. Friluftsliv, vandring och specifikt lättviktsutrustning ligger oss väldigt varmt om hjärtat och vi har tillsammans testat utrustning och vandrat tusentals mil genom åren. Här har vi samlat våra erfarenheter och ger några tips på vägen för att du skall få en bättre och lättare vandringsupplevelse.
Det absolut billigaste och effektivaste sättet är att själv gå ned i vikt eller lämna saker hemma och bli kräsen på vad du har med dig. Behöver du en tröja för varje dag? Behöver du ha med dig ett extra matkärl när du kan äta direkt ur ditt kokkärl. Förstå vikten av vikten och hur det kommer att påverka din helhetsupplevelse.
Motiv till att vandra lätt:
Du gör av med mindre energi
Du får mer energi till att uppleva, umgås och njuta av din vandring.
Du orkar vandra längre, både i tid och distans
Du minskar skaderisken, mindre belastningsskador, färre knä och ryggbekymmer.
När du går lättare kan du lämna dina tunga superstabila kängor hemma och gå i ett par lättare trailskor, vilket i sig är den största energibespararen (Se längre ned)
Börja med att göra packlistor där du skriver ned vad varje sak väger. PåBackpackinglight.se finns enkla guider för dig som vill veta mer om att vandra lättare.
Vad planerar du? Ska du vandra långt och vara ute i veckor eller månader och vill ha de lättaste och mest funktionella prylarna eller ska du bara vara ute i några dagar och föredrar lägerlivet och prioriterar komfort. Alla har vi olika behov men en sanning är att alla får en bättre vandringsupplevelse om de minimerar sin vikt . Att landa på 3 kg för de 3 stora är ett mål som många lättviktsvandrare har som utgångsläge, speciellt för dem som ska vandra långt och vara ute länge. Med de tre stora menar jag att sova (sovsäck, liggunderlag) tält och ryggsäck ska ha en sammantagen vikt kring 3 kg. Ett mål som är enklare att klara av om du väger 50 kg och är 155 cm lång än om man du nästan är 2 meter lång och väger 100 kg som jag och Ken. Jag bukar grovt säga att mellan 3 och 3,5 kilo är ett bra utgångsläge beroende av vem du är vad du har för behov.
Jag själv gör oftast veckoturer med mina vänner till olika sjöar och vattendrag och älskar lägerlivet och prioriterar därför en kombination av låg vikt och hög komfort. Vi slår inte upp ett megastort basläger som jag sett att vissa gör utan vi vill snabbt kunna förflytta oss mellan olika system. Är det någonting som jag alltid prioriterar så är det sömnen. Har gjort för många nätter på för tunna liggunderlag och i för kalla sovsäckar för att veta bättre. Ska jag upp i fjällen idag så sover jag alltid i en sovsäck /Quilt som klarar ned mot 2-6 grader. Ska jag vara ute längre så väljer jag en som klarar kylan bättre och har en komforttemperatur från -2 till +2 grader. Många som vandrar Gröna bandet (130 mil) och är ute i flera veckor har ofta sovsystem som klarar -6 till -2 grader. Ett sovsystem (liggunderlag och Sovsäck) som klarar 3 säsonger behöver inte väga mer än ca 1 kilo eller strax över.
Vill du röra dig snabbt och inte duka upp en festmåltid varje gång du stannar så är ett enkelt sätt att gå ned i bärvikt och spara volym att använda ett titankök med brännare. Ska du gå ensam på en 2-3 dagars tur så rekommenderar jag ett 750 ml kärl i titan där du kan få plats med både brännare, 100 ml gas och ett besticksett i och landa under 400 gram. Ska du gå långt eller med vänner eller familj så kika på ett 1100 ml eller större där du även får plats med en större 300 ml gas inuti. Två pålitliga brännare som tål vind som jag alternerar mellan är Soto Windmaster och MSR Pocketrocket. Som kärl har jag oftast något kärl från Toaks eller de aningen robustare Evernew kärlen i ryggsäcken.
Att komma ned i en sammantagen vikt på 3 kg för ryggsäck, liggunderlag, sovsäck och tält (enligt 3 för 3) blir betydligt enklare om du delar tält. När det kommer till just kupol- och tunneltält så skiljer inte vikten så extremt mycket mellan ett 1p- och 2p- tält. Skulle jag varit en utpräglad ensamvandrare av mindre mått mätt, en traillöpare som strävar efter ett ultralätt tält och som bara vill använda till att sova i, ja då skiftar mitt sökspektrum till 1-p varianter, även innefattande dcf tält under 900 gram. Men för just mina behov så väljer jag hellre att lyxa till det och använder ett tvåmannatält, även när jag är ute själv. Till senaste turen valde jag ett Big Agnes Tiger Wall (TW) på 980 gram, ett palats för en person där jag får plats med ryggsäcken inuti tältet och en hel del annat om jag skulle vilja. Samma sak med Nordisk Telemark 2 på ca 1 kg som jag gärna sover själv i på mina fjällturer. Skulle jag på förhand veta att att jag kommer dela tält med någon skulle jag kanske valt ett Big Agnes Copper spur 2 istället som är aningen längre än TW2 och är helt fristående tält. I ett Copper spur kan jag ligga på rygg utan att ta i fötterna i myggnätet just pga av längden av innertältet. Är du över 185-190 cm så finns risk att du kommer du pilla med tårna i myggnätet både på ett Tiger Wall 2 och ett Nordiskt Halland 2 (om du sover 2 personer i det) Är du under 185 cm eller sover enbart på sidan så kommer du inte störas av det. Hilleberg Anaris, är ett tält för dig som vandrar med stavar men rymligheten i innertältet är ok med 120 cm bredd och 220 långt. Ett budgetalternativ kan vara Gossamer Gear The two eller Lanshan 2 pro, nte lika robusta tält som Hilleberg men har många nöjda användare ändå. Utgå från dina behov och gå igenom respektive tälts egenskaper och mått innan du trycker på köpknappen. Det är inte varje dag det är strålande sol, speciellt inte på fjället och det är sällan man ångrar att man har ett tält som man kan röra sig i eller dela med en vän när ovädret kommer.
Tre exempel på utrustning och dess sammantagna vikten enligt 343 metoden Ska du sova två i tältet så kan du halvera vikten för tältet i din uträkning.
Vi har intervjuat många långvandrare genom åren, bla ett antal Gröna bandare som knallat närmare 130 mil genom den svenska fjällkedja och när vi frågar dessa om utrustning som de allra helst vill lyfta fram så handlar det varken om tält, liggunderlag eller sovsäckar. Det är skorna och vanligtvis märket Altra Lone Peak med en bredare tåbox. Och det är inte så konstigt. Den absolut största energivinsten får du om du kan minska ned vikten på dina fötter. Flera olika studier visar att 1 kg på dina fötter motsvarar mellan 5 och 6 kg i din ryggsäck. Vandrar du i ett par klassiska kängor som väger ca 1,8 kg/paret (Mina gamla Meindl par vägde 2 kg) så motsvarade det nästan 10 kg på ryggen. Skulle du istället vandra i ett par trailrunningskor, exempelvis i ett par Lone Peak som väger ca 380 gram så skulle din energieffekt bli som att minska ca 7 kg i packningsvikt.
Om du kan gå i ett par lättare trailrunners, lätta vandringsbyxor eller shorts så gör det. På Backpackinglight.se har vi Altra Lone Peak 5 och 6 för både honom och henne. Vill du förhindra att vatten kommer in i skorna när det regnar, köp till ett par gaiters. Ska du gå över myrar eller blötmark, komplettera med ett par Rocky Gore Tex strumpor. Ett tips är också att vandra in skorna hemma innan du ska ut! Renskav är bättre än skoskav på fjället!
Altra Lone Peak 6 är extremt lätta, ca 300 gram och har en bred tåbox som gör steget naturligt och förhindrar tåskav. Dessa finns i olika färger och för både honom och henne.
Varför vandringsstavar?
Ur ett rent energiperspektiv så tillför stavarna ingen besparing. Du gör av med aningen mer kalorier när du vandrar med stavar än utan. Men ska du vandra i fjällen, i längre sträckor och under en längre tid så väger fördelarna över.
Säkerhet. Du kan förebygga skador genom att undvika fall med vandringsstavar
Styrka och avlastning. långvandrare oftast går med stavar är för att de avlastar musklerna i ben och fötter. Jag själv känner mig mindre sliten efter en vandring med stavar än en vandring utan stavar, speciellt när jag varit ute i flera dagar. Speciellt i ned- och uppförsbackar ger stavarna mig mer styrka och avlastning.
Köp ett tält där du kan använda dina stavar för att staga upp.. Hilleberg, Luxe, Serek Gear, Tarptent, HMG. Det finns flera tillverkare vars modeller är utformade för just detta ändamål. Stavarna får en multifunktion i din packning.
Design och vikt. 100 gram extra i handen känns mer än +2 kg i ryggsäcken, iaf för mig. Därför föredrar jag att prioritera lätta stavar när jag är ute. Använder jag stavar till mitt tipi tält och vill ha en stabil lösning på kalfjället så har jag med mig ett par justerbara stavar med ett lockings system, Exempelvis ett par Fizan FR3. Vill jag ha de lättaste stavarna på marknaden för en veckas vandring så går jag med ett par Fixan compact Ul Trekking poles på 158 gram/styck. Dessa fungerar också utmärkt att använda som tältstav. Glöm bara inte att ta med ett par Trekking Pole straps om du behöver koppla ihop stavarna.
Ryggsäcken är oftast den pryl där du kan spara mest vikt på. Många bär idag på tunga ryggsäckar som har en tomvikt på mellan 3-4 kilo. Vill du gå ned i bärvikt så köp inte ryggsäcken först. Vänta med ryggsäcken tills när du vet vilken volym och bärvikt som du behöver. Har du med dig fiskeprylar, kamerautrustning så kan du behöva en som klarar större volym och en högre bärvikt. På Backpackinglight.se finns det lätta ryggsäckar med ram som klarar att bära uppemot 20-30 kg. Men läs noga vilken rekommenderad bärvikt som varje ryggsäck har. Att bära 25 kg i en ryggsäck som är gjord för 12 kg kommer inte vara en skön upplevelse.
Lättvikts- och ultralätta ryggsäckar har i regel ett mycket enklare bärsystem än deras tyngre motsvarigheter. Detta är för att i en lättviktsryggsäck så har användaren oftast en betydligt lättare packning som matchar vikten, därför behövs inget tungt bärsystem gjort för tyngre packningar. Faktum är att många lättviktsryggsäckar utelämnar ramen helt och i stället använder ett liggunderlag som ryggplatta. Det finns förstås många undantag till denna regel, exempelvis Sierra Design Flex Capacitor och ryggsäckar från Hyperlite Mountain Gear, två favoriter hos många lättviktare men som även klarar packning på ca 20-25 kg. Ingenting som jag normalt förespråkar men kriser där du tvingas bära mer än din egen utrustning kan uppstå.
En bra tumregel är att de flesta ultralätta- och lättviktsryggsäckar upp till 65-70 liter med bra bärkapacitet och komfort kvalar in runt kilot i vikt. Om du klarar dig utan ram finns det ultralätta ryggsäckar runt 400 gram med 40 liters utrymme, vilket brukar räcka för de flesta sommarvandringar i upp till 3-5 dygn. Se hela vårt sortiment av ryggsäckar här.
PåBackpackinglight.se finns enkla guiderför dig som vill veta mer om att vandra lättare. På vår blogg kan du även ta del om olika långvandrares erfarenheter av utrustning.
Osprey Aether Pro på 70 liter är aningen tung i vårt sortiment men eftersom du kan skala bort topplocket och de stora sidfickorna så kommer den ner i cirka 1,4 kg. Men har du med dig fiskeprylar ,en kamera så är det en fantastisk ryggsäck att bära på. En annan ryggsäckar som jag rekommenderar är Sierra Design Flex Capacitor (Finns upp till 75 liter) Svettas du lätt om ryggen och vill ha ett ryggsystem med ventilation så kolla på Ospreys ryggsäckar; Exos för honom och Eja för henne. Dessa två sitter väldigt skönt på ryggen! Se hela vårt utbud av ryggsäckar här
Tack för att du tog dig tid att läsa och hoppas du fann några värdefulla tips. Jag som skriver heter Marcus Falck och det är jag och min kollega Ken som driver Backpackinglight.se. Har du frågor kring utrustning så får du när som helst maila oss på info@backpackinglight..se så ska jag eller mina kollegor försöka hjälpa till. Vardagar mellan 09.00-15.00 går det även bra att ringa oss på 073 909 5897. Välkommen till vår webbshop som du hittar här.
The Raido is a lightweight, adjustable frame backpack designed and built by the Swedish brand Klattermusen. First released in 2020 to little fanfare (with the exception being me who absolutely loved the backpack), it has now been updated to be a few hundred grams lighter while still having the same feel and quality of the original.
Klattermusen is a brand that I genuinely like. They easily make some of the best outdoor gear on the market, while being some of the worst at marketing and profiling themselves. What happens is they make fantastic outdoor gear, high quality, great production value, and usually expensive out the gate. In my opinion its one of the few brands that I think genuinely deserve a higher premium. However, where they screw things up is in their marketing. If you look at their product photos and marketing videos you would think they are trying to sell their gear to SoHo elites whose idea of a hike is walking from Gucci to the Rolex shop on Drottningsgatan central Stockholm.
I can only assume that like Fjallraven they are hoping that Klattermusen will become the city hikers gear of choice. Which is all fine I guess if you’re not actually making incredible outdoor gear and spending massive sums of money on actual product development. With that said, this uncoupling of klattermusens products from their marketing department usually means great deals for us the buyers, as nobody is buying their gear which means its almost always on sell, almost directly once it reaches the market.
While this is great for me the buyer, its awful for me the shop retailer. I pretty much use everything Klattermusen makes as its proper outdoor gear, though, usually I am put off by the marketing, almost to the point of not wanting to be seen with their gear on me. But I can’t deny they make incredible gear. I use the hiking shirts, the Gere pants, Mithril pants, misty pants, the Ymer backpack for heavier loads, A nasty (in a good way) waterproof winter jacket and finally I use and love the Raido.
I have been using the Raido 38 and 55 liter packs for roughly two years now. The raido 38 that I had used the most originally weighed 1300grams, which was 200 grams more than originally promised, I think this besides the usual shit marketing, is the reason the Raido has not been a big seller for us here at Backpackinglight.
Then, taking notes, Klattermusen finally released the Raido at its promised weight of 1100grams. Which is perfectly acceptable for such a high quality pack with adjustable back panel. Also, because Klattermusen marketing sucks, this incredible pack is usually highly discounted everywhere its sold.
Functions of the Raido
The raido is a properly large pack: The 38 liter backpack I use, usually fits more stuff in it than many other 55L packs that I use. I don’t know why. The Raido has a large main pack that is my guess larger than the stated Liters, then it has to big side pockets, and one of the side pockets has a large outer pockets on that. This pocket is where I keep my poop gear.
There is also a very nice fitting hipbelt with two decent pockets. Granted not the greatest pockets, but with the daisy chains along the hip belt and all along the pack itself, finding pockets to mount on the backpack is no issue at all.
The Raido will also work with most people as its highly adjustable from large back like mine )190cm tall= to smaller people as well. This is accomplished using an outer frame and adjustable shoulder straps. You can even adjust where the load lifters are placed.
Comfort and feeling
I can easily say that the Raido is a joy to use. It fits like a glove, easily being one of the most comfortable packs I’ve used. No matter how much weight I have in my Raido, it seems to just flow with my body. Also with a lot of space between my back and the Backpack itself, I never get that sweaty back feeling like I do with most other packs. I still sweat of course, but my back gets aired out.
The pack, like most everything else Klattermusen makes, just feels like a quality product. Its just something I want to fill up with outdoor gear and go on mountain walks with. Which is unfortunate again, as the marketing suggest that I should fill it with Gucci bags and walk the runway. A disconnect. But if you can keep your eyes away from the marketing, what you will find is genuinely great backpack that will last for decades of hard outdoor use.
My only real complaints about the Raido is the chest strap, which is a little hook that easily pops out. Especially when fishing with the pack on. And I don’t care for the hip belt buckle. This seems to be a system that Klattermusen loves, but personally I would prefer a simple buckle to these metal clips and hooks.
Plus
Lightweight
Rugged and robust + will last decades
Because of awful marketing, can usually find at good discount
Att ta sig an Gröna bandet, 130 mil genom den Nordiska fjällkedjan kräver en mix av noga planering, bra utrustning och pannben utöver det vanliga. Men hur ska man tänka och framförallt packa när man ska ta med sin fyrfotade vän på ett sådant massivt äventyr? Under våren 2021 fick jag och min vapendragare Ken äran att hjälpa det trevliga paret Elisabeth och Per Erik med att sondera fram lättare utrustning för det stundande äventyret. Det känns därför extra kul att nu får dela deras upplevelse och erfarenheter.
Foto: Elisabeth Hägglund
Berätta, vilka är ni?
Vi är två ganska vanliga 50+ som gillar att träna och vara ute i naturen. Per-Erik har egen golvfirma och kan styra över sin tid och kunde därför ta sig ledigt över sommaren och jag, Elisabeth är fysioterapeut och hade många sparade semesterdagar som jag passade på att ta ut. Black är en mycket vänlig och sällskaplig fågeltokig treårig Engelsk setter med italienskt påbrå.
Hur kom ni på tanken att vandra Gröna bandet?
Efter flera kortare fjällvandringar och sedan Kungsledenvandringen 2020 då vi insåg hur mycket behagligare det är att vandra under en längre tid blev vi sugna att prova att uppleva fjällen och vandra ännu lite längre. Under vandringen 2020 träffade vi även gröna bandarna Peter Bergström på fjället men kanske framförallt inspirerade Signe Johansson oss, som vi träffade i Jäkkvik och som ung tjej då valt att gå Gröna Bandet ensam.
Foto: Elisabeth HägglundFoto: Elisabeth HägglundFoto: Elisabeth Hägglund
-Ni vandrade med hund, hur fungerade det?
Det fungerar utmärkt att vandra med hund, man har alltid ett glatt sällskap med sig. Hundsällskapet styr förstås vägvalet eftersom man inte får gå i varken Sarek eller Padjelanta med hund utan är tvungen att ta Kungsleden den biten. Vi hade inga problem med några djupare vad eller besvärliga broar men annars är förstås något som man måste ta med vid planering av vägval. En hund som vandrar 10-12 timmar kräver mycket mer energi än i vanliga fall. Black åt nästan tre gånger så mycket kalorier än han brukar så man måste säkerställa att man har tillräckligt med energirik hundmat under vandringen och depålådor med bra hundmat är därför ett måste. Likväl måste man se till att hunden är rabiesvaccinerad och avmaskad för att komma in i både Norge och Finland vilket kräver sina förberedelser.
Foto: Elisabeth Hägglund
Har ni några tips till framtida bandare som vill ta med sin hund?
-Vi har ju ett Tarptent Stratosphire Li och hade fått tips om en sidecar till just det tältet, dvs ett separat innertält i mesh till ena absiden som Black fick husera i. Där kunde han lugnt ligga utan att vare sig bli störd eller riskera att trampa sönder våra uppblåsbara liggunderlag eller vara i vägen vid matlagning etc. Han kastade sig in i sitt eget lilla innertält så fort tältet var riggat och somnade som en stock så fort han ätit upp sin middagsmat. Sidecaren är dessutom så stor att vi fick plats med en del av övrig packning där med. -Självklart måste man hålla koll på tassarna för att se så det inte blir nån oönskad nötning när man går så många timmar varje dag. Är det riktigt varmt och soligt kan asfalt ibland bli brännhet, då får man helt enkelt gå vid sidan av vägen. Träna hunden på att gå långt, se till att eventuella klövjeväskor sitter bra och inte ger skav – vi valde till slut att skicka hem väskorna i första hand p g a värmen. Vi hade hundvänligt myggmedel med oss men använde mest ett myggnät över huvet på Black vid raster – det funkade toppen.
-Ha en plan för vad man gör om nåt händer hunden, om nån kan hämta, ta över om olyckan är framme. Det hade inte vi – men vi hade tur och fixade det ändå!
Tarptent Stratospire Li En Sidecar, går också att beställa som tillägg till tältet. Bilden tagen från Tarptent.
–Hur var upplevelsen?
-Det är en speciell känsla att vara ute så länge och vandra, man kommer in i en behaglig nästan meditativ lunk som tycks passa oss.
-Vi hade båda trott att Gröna bandet vandringen skulle vara tuffare mentalt än den var, kanske underlättade det att vi var tre (ja hunden gör stor skillnad när det känns lite tungt) och vi hade ju gått Kungsledens 42 mil året innan och visste lite vad vi givit oss in på redan.
-Vandringen är fylld av möten med andra vandrare, lokalbefolkning, stugvärdar, alla lika vänliga och hjälpsamma. På instagram är det möjligt att ha kontakt med andra vandrare, få tips om sevärdheter eller möjligen sträckor man borde undvika.
-Väldigt många långvandrare lovprisar trailskor nu och lämnar sina tunga kängor hemma. Vi ville förstås testa detsamma, allt för att få en lättare vandring. Per-Erik var mycket nöjd med det valet i kombination med Rockysockar i gore tex vid blötväder. Jag, däremot trampade mycket tidigt i vandringen snett och sedan om och om igen som det lätt blir. Till sin stora lycka fick jag dock återse sina förhållandevis lätta Lundhagskängor i Åre och kunde därefter fortsätta vandringen norrut utan ytterligare snedtramp. Således – alla fixar inte att gå i trailskor hur gärna man än vill!
-Det största missödet under vandringen blev även nästan det största guldkornet. Plötsligt från ingenstans blev Black halt när vi kom till Hemavan. Vi hade gått hela dagen utan problem men när vi efter inkvartering på vandrarhemmet skulle ta en sväng ut igen vägrade han gå på en framtass. Vi klämde och kände på tassen men noterade inget konstigt med den och morgonen efter tycktes han vara återställd. Vi vilade en halvdag och kom iväg sent på eftermiddagen utan missöden men halvvägs till Viterstugan ville Black plötsligt inte gå längre. Vad gör man? Vi ville inte gå längre från civilisationen förstås utan valde att vända åter i sakta mak. Klockan var ganska mycket på söndagskvällen, Per-Erik chansade och ringde till Trolltunet nere i Hemavan där man var vänliga nog att ta emot oss sent på kvällen. Dagen efter blev det bilhyra och veterinärbesök, ingen allvarlig skada, lite piller till hunden och ordinerad vila helst en vecka… Hur skulle vi gör nu? Avbryta alla tre, eller skulle Per-Erik gå ensam vidare? Kunde någon komma och hämta Black, ta hem honom till Övik? Vi hade ju flera veckor kvar att vandra!
Foto: Elisabeth Hägglund
Black blev snabbt pigg igen men skulle vi våga oss iväg igen med risk att han skulle bli halt igen inne i fjällvärlden? Det kändes absolut inte som vi ville riskera hans hälsa. Då erbjöd sig Malin som jobbar på Trolltunet att ta hand om Black så länge vi behövde, hela vår resterande vandring om det skulle behövas, så vi tvåbenta kunde efter tre dagar på Trolltunet fortsätta vår vandring utan Black. Malin tog hand om Black som om han vore en kunglighet, han fick fin mat, sova på soffan, åka gondol, vara på svamputflykter på fjället och mysa med sin nya familj medan Malin hade stenkoll efter ev. hälta. Black var pigg som en mört efter en veckas vila och efter ett samtal till ArcticAir i Hemavan fick han själv flyga helikopter till Ammarnäs där vi kunde återförenas alla tre och vandringen kunde fortsätta. Vilken lycka för oss alla och vilken fantastisk vänlighet av Malin på Trolltunet som spontant erbjöd sin ovärdeliga hjälp!
Foto: Elisabeth HägglundFoto: Elisabeth Hägglund
-vill ni lyfta fram utrustning som motsvarade era förväntningar? Och även om det är något som inte motsvarade dina förväntningar.
Vi är sena in i lättviktsvärlden men insåg då vi vandrade Kungsleden med 22-25kg på ryggen att andra vandrade samma sträcka med mycket lättare packning och som dessutom fungerade alldeles utmärkt. Kommer man från Övik är det lätt att tro att det enda som funkar är rejäla grejer med en liten räv på… Vi började söka oss fram på nätet men vill egentligen handla lokalt och hittade Backpackinglight.se som med norrländska mått finns i närheten (10 mil till Umeå) där vi fick personlig och kunnig service och kunde klämma och känna lite på grejerna innan vi bestämde oss. Vi bytte raskt ut vårt tält, ryggsäckar, liggunderlag och sovsäck och har nästan halverat vår vikt på ryggen.
Vi har varit mycket nöjda med tältlösningen inklusive hundens sidecar och likaså våra sovsäckar från Sierra Design.
Det är lätt att tänka att man borde ha med sig reservutrustning men vill man vandra lätt måste man se över packningen speciellt när man är två, inte ha dubbel utrustning och man kan faktiskt komplettera på vägen om man skulle sakna något.
Foto: Elisabeth Hägglund
Om ni skulle vandra Gröna bandet igen, är det något som ni önskar komplettera då?
Per-Erik planerar en repris av vandringen i år och nu utan hund och med större frihet att välja väg. Försöker nu förfina packningen ytterligare, byter ut successivt till lite lättare alternativ och självklart ett enmanstält denna gång, ett Sarek the Mid. Får vi det att fungera så går vi sista sträckan från Abisko till Treriksröset tillsammans alla tre.
Hur mycket mat hade ni med er, fyllde ni på längs vägen?
Vi hade mat för tre dagar enligt vår packlista på Lighterpack (se längre ned), en dag extra för hunden dock och sedan hade vi skickat depåer med jämna mellanrum (för 3-6 beräknade vandringsdagar). I depålådorna hade vi förutom mat till oss och hunden även toapapper, aktuella kartor, ulltvättmedel, lite specialgodis, en skvätt whisky mm.
Hur håller man en bra hygien under resan. Ni har med er ganska lite kläder likt många andra lättviktare. Går det bra attt tvätta/torka ?
Vi tvättade oss så gott vi kunde i vattendrag och sjöar, tvättade kläderna när vi kom till campingar och mer civiliserade boenden och däremellan blev det handtvätt av underkläder och strumpor. Vi upplevde aldrig något problem med detta, man måste ju bara vänja sig med det lite mer primitiva och med ullkläder på kroppen håller man sig ju rätt fräsch ändå!
Är du intresserad att läsa mer eller anmäla dig till Vita eller Gröna bandet. Gör det här:
Hoppas ni tyckte artikeln var intressant. Kommentera gärna! Har du varit med om ett äventyr som du vill dela med dig av, eller berätta om utrustning som du testat? Ris och ros, vi uppskattar ärliga recensioner! Skriv isf ett mail till marcus@backpackinglight.se.
The Osprey Levity is one of the lightest 60 liter backpacks on the market. At just 900 grams, it really does push some boundaries on lightness. There are of course lighter packs, but I would argue as far as overall comfort is concerned, the Osprey Levity is top class. Atleast up to about 10 kilos. I also wouldn’t consider it the most robust or highest quality pack, but certainly, weight to comfort it’s a great pack. It has a nice aluminum frame that, much like many of the Osprey packs, creates a nice distance between one’s back and the pack itself. Which means a less sweaty back. It also sits really nice when walking and the balance of the pack is fantastic. It sits really, really nicely.
Weight:
On our scales the Osprey Levity 60 Liter pack Large weighs just under 900 grams. Which, is certainly light for a 60 liter, aluminum frame pack. Osprey was able to achieve such a lightweight by using a lighter pack material, a much lighter aluminum frame and removed hipbelt pockets and so on.
Construction:
While the Osprey Levity feels like it will fall apart after a few miles, the truth is that it’s a rather robust backpack. I have been using mine for many hikes over the last couple of years, as I like to abuse my equipment as a right of passage. I can say that the Osprey levity has so far held up just fine to all kinds of natural and unnatural abuse.
Fit:
Unlike many of the Osprey packs, the back panel can’t be adjusted, so it’s important to buy a proper size pack from the start. These packs come in small/medium/Large and hipbelt should fit just about anybody. I won’t give a size guide here, as you can find that further down on this page, but it’s just something to think about. While the back panel can’t be adjusted it does have load lifters that allows for a bit more adjustability of the pack.
Dislikes:
There is not a whole lot that I don’t like with this pack, but I can name two. 1. I don’t really like the hipbelt – with heavier weight, anything above 10kg the belt starts to dig deep into my hips. Causing bruising and overall discomfort. This is a rather normal problem for me with a lot of packs that I use, but that doesn’t mean I like it. I would like to see a thicker, fatter hipbelt with removable hipbelt pockets. 2. Osprey doesn’t seem to like packs that can stand on their own. So you will always have to find something to balance the Levity on when it’s not on your back.
Plus:
Very light 60 Liter pack (70 with external pockets)
Over the last couple of years I have steadily switched from a quilt, normally my old Enlightened equipment Revelation quilt. Which I do thoroughly enjoy using, to the Sierra designs cloud 800. For anyone who has read my book, will know that I love using quilts for many reasons – more warmth to weight, no worries about getting tangled in during the night and so on. With that said, quilts do have some disadvantages, which is why I have moved on from them in anything other than summer hikes and hammock camping. For one, I usually find them to be a hassle to fasten onto my sleeping pads.. Usually straps, or buckles or some other headache inducing nightmare at 3 in the morning when I have to get up and pee.
The Sierra designs Cloud 800 has all the advantages of a quilt and sleeping bag without any of the disadvantages. Of course, with some of it’s own disadvantages, but I will tackle that later.
What is the Cloud 800:
Imagine a quilt and a sleeping bag in one. The comfort of a quilt, the warmth and ease of use of a sleeping bag. You fasten your sleeping bag into the sleeve of the Cloud 800 and viola, your done. Your bag won’t tangle you up during the night, and as there are no zippers it’s easy to get in and out. The cut of the sleeping bag is nice and wide, so comfort really is the focus of the Cloud 800 series.
Build:
The Sierra designs cloud 800 is well built using 15d ripstop nylon on outer and inner shell and filled with ethically sourced hydrophobic down 800 on the inside. It’s not the lightest materials on the market, but certainly offers an excellent weight and quality to cost ratio.
Weight:
On the Cloud 800 35 degree bag, the regular weighs in at 660 grams while the large/wide comes in at 710 grams. On the Cloud 800 20 degree bag the weight for the regular is 880 grams and large at 940 grams. Certainly on the lighter end of the spectrum for the two temperature ranges.
Warmth and comfort:
I can’t stand the standard way companies market their sleeping bags. Almost every company markets the limit temp instead of the comfort temp and the cloud is no exception. The Cloud 800 3/ +2celcius degree bag I would say is warm (with proper sleeping mat) down to about +2 degrees. Which is unusual, I find the bags to be warmer than the stated comfort temps. This is also something I have heard from a lot of customers that have purchased the bags from us. When we do have complaints about how cold the bags are, they are almost always coupled with a cold sleeping pad.
As for comfort, nothing really compares to the Cloud 800 in this temp range and weight. Sierra design do have the Backcountry bed which is even more comfortable, but also heavier. Sleeping in the Cloud 800 is very much like sleeping at home in a blanket, it’s that comfortable.
Things to know
The cloud 800 is not built for hammocks, and is very difficult to use in a hammock because of the sleeping pad sleeve. The Cloud 800 does not have down where the sleeping pad meets the Sleeping bag. Like a quilt, SD didn’t see the point in putting down where it won’t work. While this is great when sleeping on a pad, in a hammock it just doesn’t work as you won’t have warmth where you need it.
Also, the design of the Cloud 800 is so that the opening comes up to waist height only, so getting in and out means opening the Cloud 800 and climbing in. Similar to a quilt.
Plus
Excellent comfort. Perhaps most comfortable sleeping bag available
Good price to weight
Great build quality and materials
Hydrophic down is always nice
Great design
Minus
Not great for hammocks – or rather, won’t work at all with hammocks
Some thicker, wider sleeping pads won’t work with it
Review by Kenneth Shaw
The Sierra designs Cloud 800 can be bought at backpackinglight.se in sweden or backpackinglght.dk in the EU. For 20% rebate use code: SLEEP20 on checkout
