Category: backpacking

backpackingenlightened equipmentessentialsGoing Lighterkids

Vandra lätt med små barn.

on April 18, 2023

Karl-Johan Piehl, van fjällfarare och tillika författaren bakom böcker såsom Sarek National Park Guide och Sarek – Vandring, löpning & klättring med lättviktspackning delar här sina erfarenheter efter en Sarekvandring med barn, 6 och 8 år gamla. Det här är hans story.

Sommaren 2022 begav jag mig genom Sarek i 10 dagar med mina barn, då 6 och 8 år gamla. Två vänner följde med oss på turen och vandringen blev fantastiskt lyckad. Barnen är fjällvana, gillar att gå och har tillbringat mycket tid i fjällen under hela sin uppväxt. Efter att vi sommaren 2021 gjort ett stort antal toppturer i Härjedalsfjällen hade barnen visat sig vara redo för längre turer med mer komplexa inslag såsom Sarek ofta bjuder på. Den största utmaningen var nog inte för barnen, utan för mig som vuxen att göra en bra planering. Barnen stortrivs på fjället, och livet är enkelt där. Vikten på ryggsäcken är en begränsande faktor för hur länge vi klarar vara ute. Här följer aspekter kring hur jag resonerat.

hhhh
Karl Johan med familj i Bierikvarasj

Förutsättningar jag ville få till för en lyckad tur

  • Storslagen miljö som lämnar intryck.
  • Barnen ska känna sig starka och kompetenta på fjället. Därför ska de bära så lite packning som möjligt, helst inget.
  • Inga hungriga barn, de ska ha välplanerad mat de kan äta i adekvat mängd.
  • Vi ska ha bra utrustning och kläder anpassade för kalla temperaturer, vind, väta och dåligt väder.
  • Barnens kläder ska lämna utrymme för lite slarv med väta och smuts.
  • Tidsschemat för turen ska ha goda marginaler.
  • Barnen ska ha så fria vingar som möjligt, dvs uppmuntras ta egna beslut, styra tempo och inte radiostyras av en vuxen.
  • Jag bär så lite som möjligt.
En tarp i dcf fungerar som ett vind och regnskydd vid pauser och vid tältlägret. Tarpen på bild är från svenska Skalmo Gear

Packning

  • 6åringen bar en ryggsäck med alla sina kläder som vägde cirka 2kg.
  • 8åringen bar en ryggsäck med alla sina kläder som vägde cirka 2.2kg.
  • Jag bar en ryggsäck som vägde cirka 35kg, fick dock avlastning av en vän första 3 dagarna på turen. Maten vägde 25kg, övriga grejer cirka 10kg.

Fritt fram att räkna på vad som hänt med ryggsäcksvikter här ovan om vi använt mer traditionell fjällpackning, låt säga 10-15kg var i basvikt (exklusive mat).

Övre Rapadalen

Klädsystem för mig som vuxen: ett par ullstrumpor, syntetkallingar, löptights, ullunderställströja, vindtröja, keps, solglasögon och trailrunningskor. Förstärkningskläder: termobyxor, dunjacka, syntetdunjacka, mössa, fleecehandskar, regnställ, goretexstrumpor och regnskalvantar. Extrakläder: ett par ullstrumpor.

Klädsystem för barnen: ett par ullstrumpor, syntetkallingar, tunna softshellbyxor, ullunderställströja, vindtröja, keps, solglasögon och trailrunningskor. Förstärkningskläder: termobyxor, tjock syntetdunjacka, fleecetröja, mössa, myggnät, montagehandskar, fleecehandskar, regnställ, goretexstrumpor och regnskalvantar. Extrakläder: två par ullstrumpor, ett par syntetkallingar, ett par extra softshellbyxor. Fryspåsar att ha i skorna vid läger.

Varje detalj i klädsystemen har jag valt ut efter bästa förmåga för att vara så lätt som möjligt men ändå fylla sin funktion. I stort sett ser valen liknande ut för mig som vuxen som för barnen, undantaget att de fick kraftigare regnbyxor, mer extrakläder och tjockare förstärkningsplagg än mig. Till barn är det dock betydligt svårare att hitta bra lättviktsprodukter. Mycket av deras klädsystem köptes i slutänden från gneis.se som är bland de bästa tillverkarna jag kunnat hitta för barnfriluftskläder. Själv väljer jag ofta kläder från bland andra Rab, Salomon, OMM, Enlightened equipment, inov8, patagonia, mountain hardware mm. Ofta kläder för löpning.

Underkläder, och även barnens byxor fick jag tvätta ett par gånger längs vägen och sedan torka i armhålan eftersom utemiljön inte bjöd på torkmöjligheter.

Sovsystem

  • Tält: zpack triplex. Inköpt specifikt för turen och numera mitt enda tält. Det finns flera saker som kan göras bättre vad gäller design och slittålighet, men samtidigt så är det ett fullt fungerande 3p-fjälltält som väger 700 gram. Det är svårt att konkurrera med.
  • Varsin vuxensovsäck fyllda med 3-400gram 800+FP dun. Barnen har inte egna sovsäckar då jag har flera sen tidigare.
  • 2st 3mm cellplastliggunderlag från skalmo kombinerat med 2 st therm-a-rest uberlight
  • 1st therm-a-rest neoair
  • Vi sover med thermobyxor, syntetdunjacka, mössa och strumpor på
Kartläsning

Ryggsäckar

Barnen hade varsin 16l ryggsäck från vaude som väger in på cirka 300 gram. Min ryggsäck är en 10 år gammal 75l ryggsäck som en kompis sytt till mig i x-pack. Den rymde maten, övrig utrustning fick fästas utanpå initialt.

Övrig utrustning

Stavar till mig och barnen, microspikes till mig och barnen, Garmin inreach, tarp från skalmo för raster och läger, drybags för kläder och sovsäckar, första hjälpen, myggmedel, hygienartiklar, lagningsgrejer, solkräm, kondenstrasa, telefon, klocka, kameror, powerbanks, laddkablar, betalkort, läsplatta, karta och kompass.

Mat

Enskilt viktigaste posten att lyckas med. Jag räknade på hur mycket energi barnen behövde och kom fram till cirka 2500-2700kcal per dygn. Månaderna innan avresa torkade jag mat hemma som barnen fick prova. Mycket inspiration från boken “Snabblagat på tur” av Eric Tornblad. All mat portionsförpackades i ziplockpåsar, var livsmedel för sig. Exempelvis torkade köttbullar, skinka, fetaost, ketchup, oliver, rivna morötter, ost, pasta, tonfisk, köttfärssås mm. Köpte även med en större mängd godis, chips, varm choklad, nyponsoppa, dextrosol, sportdryck, kakor mm. I slutänden hade vi med oss cirka 2.5kg mat med låg vattenhalt per dygn för oss tre, och det var mitt i prick.

Eftersom all mat var förberedd för att endast behöva tillsättas kokande vatten behövde vi inget kök för avancerad matlagning. Min to-go-brännare Soto windmaster med tillhörande 650ml toaks titankastrull och 550 gram gas räckte gott och väl för oss i 10 dagar. Maten åt vi ur findus soppskålar med titanskedar. Utöver det hade vi plastmuggar för varm dryck, och vattenflaskor för vatten.

Camp med Ahkka bakom

För mycket packning

Vi saknade inga grejer under turen, men vissa saker kunde göras bättre. Barnen ligger dåligt på uppblåsbara liggunderlag. Ofta fungerade liggunderlaget som täcke istället – eller bara utfyllnadsmaterial i tältet. Framöver blir det bara cellplatstliggunderlag, 10-15mm tjockt. Barnen hade inte behövt fleecetröjor, myggnät eller solglasögon. Eventuellt hade även microspikes kunnat lämnats hemma, de är dock sköna att ha i svåra vad och i blöt blockterräng. 8 av 10 dagar hade vi lätt regn, kalla temperaturer och ibland vind. Mitt eget klädsystem var jag trygg med sen innan, men barnen fick prova sina – vilka fungerade bra. För kortare fjällturer med god väderprognos hade vi kunnat skala bort en del.

Vad

Det finns många olika aspekter kring att passera vattendrag. Vi gick genom Sarek i början av Juli och startade vår vandring direkt efter den värsta snösmältningen var klar. Det innebar att vi de första två dagarna hade mer vatten än normalt. Barnen är dock vana i terräng och kunde stabilt korsa de flesta vattendrag utan hjälp av vuxen. De växte under turen och upplevde sig ha god kontroll. Jag gick oftast strax nedströms och samtidigt som dem som extra säkerhet. Över de kraftigaste vattendragen höll de mig i handen, vilket nog inte var nödvändigt. Två vattendrag bar jag dem över. Som vuxen tror jag det är nödvändigt att vara van vid vad för att göra adekvata bedömningar kring vad som är lämpligt eller inte om man ska göra såna här turer. Snöbryggor över bäckar höll vi oss borta från, det är alldeles för farligt.

Vad i Rouhtesvagge

Dagsetapper

För oss är 10-15km per dag lagom dagsetapp, det går dem gladeligen. Barnen och jag har förmåga att gå betydligt längre än så i obanad terräng, men vi ville ha gott om tid för lek, utforskande och sidoutflykter.

Ekonomi

Vår Sarektur med utgångspunkt från Stockholm kostade hutlösa summor pengar. Tågbiljetter 5.5k, bussresor cirka 2.5k, båt och övernattning 4,5k och vi gjorde även ett helikopterlyft upp på fjället för 5.2k för att få en enklare och roligare start för barnen. Utöver detta tillkom utrustning som barnen visserligen kan använda hemmavid också – men en hel del är i mina ögon väl lyxigt för hemmabruk. Som tur är hade jag mycket av utrustningen sen tidigare. För en del kanske det är normalt att två veckors semester kostar 25-30k. Men det går inte att påstå att det är billigt att ta familjen till Sarek. För mig som ensamstående förälder med ett normalt jobb är det prioriteringar som gäller för att en sån här resa ska vara görbar. Hyra stuga med dagsturer från Härjedalen kan ge en fin och betydligt billigare fjällsemester, men inte lika storslagen natur!

Hjälpmedel för turplanering

För dig som är intresserad av Sarek på egen hand eller med barnen vill jag tipsa om min sarekguidebok som bland annat säljs på backpackinglight.se: Sarek: vandring, löpning och klättring med lättviktspackning. Där finns detaljerade färdvägar i Sareks dalgångar, och jag vågar påstå att det inte någon annanstans finns mer precisa eller omfattande ruttbeskrivningar för Sareks högalpina områden än de jag redogör för i min bok. Utöver det så finns även all utrustning beskrivet här ovan nedbrutet i detaljer som kan leda dig till korrekta och konkreta val av lämplig utrustning.

backpackingblogcampingDestinationsGoing Lighter

Ett slitsamt jävla äventyr! Samuel Leaben Rosén berättar om sina 5 Bandet turer!

on February 28, 2023
Avnjuta lite fräscha skoterspår i början på Kungsleden.

Det finns flera olika sätt att förbereda sig inför Vita eller Gröna Bandet. En del dissekerar varje söm i sin packning, planerar matdepåer och väger varje pinal som ska med. Andra packar det man har och det som får plats i ryggsäcken, skippar mat depåerna och bara ger sig ut, utan att tänka så mycket på vad grejerna väger. Samuel Leaben Rosén har varken en packlista, eller något lättviktstält att stoltsera med. Under sina 5 turer genom den Skandinaviska fjällkedjan har han bara vägt sin ryggsäck en gång och då vägde den ca 30 kg, utan mat, dvs 15-20 kg mer än många andra som vi har intervjuat och vandrat samma sträcka. Med facit i hand så är denna story kanske inget som hör hemma på varken Backpackinglight.se eller Ultralight and Comfortable eller någon annan lättviktsblogg för den delen. Men när jag intervjuade Samuel så slog det mig att vi alla är olika. En del har varken tid, ekonomin eller intresset att nörda ned sig för att sen kitta upp sig med de lättaste prylarna. Om jag går till mig själv så var det först när jag fick testa lättare utrustning som jag förstod det stora värdet i det och hur mycket det faktiskt maximerade min totala vandringsupplevelse. Jag hade inga problem att bära på 30 kg men det tog på och jag var ofta helt tömd på energi när jag kom fram till lägerplatsen efter ett pars mil vandring. Men att göra det i 130 mil, kräver yx-pannben och en vilja utöver det vanliga, något som jag inte skulle råda någon att göra. I slutet på denna artikel kommer jag försöka förklara fördelarna men att minska ned sin bärvikt och vad som händer när man bantar från 30kg till 15 kg, inte bara att du rör dig smidigare utan faktiskt försöka påvisa den “ränta på ränta” effekt som faktiskt uppstår. Fram tills dess, här är Magnus egna story:

Kul att du vill vara med, berätta för läsarna, Vem är 5-bandsmannen Samuel Leaben Rosen?

-Tänker på det ibland och jag vet inte riktigt. En småcharmig karlslok i 40-årsåldern utan högt flygande planer eller stora ambitioner, kanske. Nåt sånt hade jag förmodligen skrivit på en eventuell tinder profil. -Om någon tycker jag är mer, mindre eller något annat, måhända att de har rätt. Jag varken vet eller bryr mig. 5-Bands mannen. Det är förmodligen aldrig någon som kallat mig det, inte ens jag själv. 5-sekunders mannen har jag väl hört några gånger, det är förvisso en helt annan historia. Det som drivit mig att trampa och skida genom vår svenska fjällvärd är mestadels slumpen. Att jag dessutom för ungefär 5 år sedan inte har ett heltidsarbete utan drängar runt som en kommunal timvikarie har gett mig både tid och frihet att göra lite vad jag vill.

Hellre stå på en sten och spela ball än att sitta på den och böla.

–Berätta om dina turer?

-Första gången skedde genom att en god kamrat föreslog att vi skulle köra Gröna bandet ihop. Jag tänkte väl då: -Visst, varför inte! Att min kamrat sedan fick förhinder att hänga med, det där med att livet kommer emellan, stoppade inte mig. Som jag skrev innan så har inte jag riktigt samma liv, åtaganden eller ansvar. Jag var fortfarande inställd på att dra iväg och hade sett till att inte knyta upp mig, lova bort mig eller planerat in något annat. Så efter att kräva skjuts till Grövelsjön av tidigare nämnd kamrat så gav jag mig iväg.

-Andra gången hade min kamrat lyckats pussla och planera bättre i sitt ansvarsfulla och upptagna leverne att han kunde hänga med. Vi hade ju sagt att vi skulle göra detta tillsammans och det var något både han och jag ville göra. Så vi fick vårat äventyr, ett år försenat men tillsammans.


-Tredje gången och första vita. Det går ju att göra det på skidor också, undra om jag klarar av det? Det går säkert att fundera över och komma fram till ett realistiskt svar. Eller, så kör jag bara och ser om det går, och det gjorde det!

-Fjärde gången och andra skidturen. Två gröna, två vita. Det låter bra, det är viktigt med balans.

-Femte gången och tredje gröna. Via fejjangruppen eller hemsidan blev jag varse att det introducerades en special patch för de som gjort det fem gånger. Jag kunde inte låta bli att tänka: Den patchen vill jag ha, och så blev det också.

Ett par trötta skidfötter. Detta var dagen innan jag besökte Alko i Kilpisjärvi. Något senare infann sig ett vansinne av smärta kryddat med brännvin. Detta ledde till att jag drog min mora och knivade upp mina pjäxor för att få lite tåutrymme. Fick fixa dem med en uppskuren drybag på kvällen för att slippa få in snö i dem, rätt val.

Vad är det som driver dig till alla dessa långturer?

-Det var ju såklart någonting som fick mig att fastna för slitiga långturer under och efter den där första vandringen. Grunden i utmaningen är något som är väldigt tilltalande för mig i sin enkelhet. Ta dig därifrån till dit och gör det för egen maskin. -Fan så skönt. Det är givetvis jobbigt, jävligt och jävligt jobbig! Men att varje dag veta exakt vad som ska göras. Det ska gås eller glidas, beroende på årstid. Denna ljuva enkelhet! Att det dessutom innebär att jag får vara ute och uppleva naturen och allt hon har att bjuda på. Jag upplever henne som mer sträng än öm. Om någon undrar.

Början på slutet någonstans i Norge.


Berätta om dina Bandet minnen?

-Finns några att välja på. De som har berört mig mest är möten med främlingar som hjälper en, så häng med och minns dem med mig:

Första Gröna Bandet turen.

-Oerfaren och småvilsen i Jämtlands-vischan och det smyger sig upp någon gammal Toyotahistoria (kan ha fel här, är inte så bra på bilar) längst vägen. I den sitter en vithårig farbror och undrar om jag ska förbi bystugan. Jag saknade vetskap om både bystuga och farbror, så jag svarade väl något i stil med: Ehh,… Ok! -Det var så jag träffade Stig för första gången. Ett väldigt bra möte och ett minne jag ska vårda lika ömt som en skål fylld till bredden med nymjölkad mjölk.

Under Gröna Bandet nr 2 så finns det en som jag ibland tänker på.

-En man vi träffade i Valsjöbyns lokala bodega. Vi var därinne för att handla något vi behövde men mestadels unn vi ville ha. Vi frågar expediten om det måhända går att köpa piprensare, vilket tyvärr inte gick. Efter några minuters scrollande i butikens hyllor så dyker mannen upp. Med sig har han en påse piprensare och erbjuder oss dem. Utan att be om något i ersättning. Den här mannen har alltså överhört vår förfrågan, åkt hem för att hämta piprensarna och sedan tillbaka för att skänka dem till oss. Bara för att vara snäll. Vackrare än alla utsikter sammanslagna.

Första skidturen.

Ett ganska kargt välkomnande till Jämtland denna gång. Strax efter Helags så stormar det på ordentligt vilket leder till en bortblåst skida. Så efter en slitig fjälltur till fots in i Vålådalen. Skidlös, skitsur och ledsen stannar jag kvar över natten efter att ha pratat med tjejen som kan ha varit sportchef. På förmiddagen så har sportchefen blivit påverkad av mitt slitna anlete och ledsna hundögon. Hon har funnit i sig hjärta, viljan att hjälpa mig fortsätta på mitt äventyr genom att iordningställa en hyrskida åt mig. Så rart så jag blir nästan tårögd.

Senare samma skidtur kom jag till Raukasjö och hade då pulktrubbel istället. Återigen med detta slitna anlete och ledsna hundögon fick jag hjälp av Tommy att ordna pulkans underrede. Väldigt snäll man, gubbsträng men snäll.

Vid en finländsk autiotupa, fast i Finland. Jävla Covid.

Andra skidturen.

En tur som gick bra, bortsett från allt covid-kaos som världen drogs med. Jag träffade Kent i Rötviken. Jag gillar Rötviken för att det heter just Rötviken, men vem gör inte det? Jag gillar Kent för att han är skön. En klassisk urstockholmare, kört taxi och nu sadlat om till att arrendera camping.

Den sista färden. Eller den senaste i alla fall.

-Efter att ha traskat genom Tärnaby, denna gång på väg söderut. Här har jag slängt upp tältet på någon form av vändplats avsedd för skogsmaskiner, längst med en grusväg, då en kvinnlig bilist plötsligt stannar till och undrar om jag är ute och “grönabandar”, vilket jag var. Efter några tips om tältplatser och allmänna trevligheter undrar damen om jag behöver något. Jag tänker, varför inte, jag kan väl lika väl fråga. Du har ingen sprit kanske? -Undrar jag. Nej tyvärr, svarar hon. Men hon har knappt hunnit avsluta svaret innan hon utbrister: -Nej, vänta! Efter ett kort rotande i bilen har hon lyckats trolla fram en flaska Baileys som hon glatt avvarar. En trevlig och oväntad present!

Någon halvkilometer från Sälkastugan kunde jag sitta vid tältet och glo på andra fjällfräsare. Lite ensamhetens sällskap. Det sällskap jag gillar.

Hur ser din packning ut och hur förbereder du dig inför en långtur?

-Jag är ganska oplanerad vad gällande packning, vilket leder till att jag ofta bär en ganska tung ryggsäck. Har en snigelmentalitet, är tung och långsam då jag bär hela huset på ryggen. Man måste ju vara redo för vad som kommer! Det är dessutom ofta mat och onyttigheter som väger mest och det kan jag alltid äta upp om jag vill bära lättare. Utöver allt som är nödvändigt. Mat, tält, sovsäck, liggunderlag, kök, ombyten etc. så tycker jag det är väldigt skönt att ha med lurar till telefonen så jag kan lyssna på musik ibland. Någon typ av rast sko är något som jag gillar att ha med, är det inte vinter och snö så använder jag en badsko från Lidl och är det skidåkning så har jag en bivy boot.

-En pissflaska är heller inte så dumt, särskilt på vintern. Finns säkert många som håller med mig och kan känna igen sig. De där gångerna vi legat i våra tält, pissnödiga, sura och våndats av en fruktansvärt stark ovilja att ge oss ut i rugget utanför den skyddande tältduken. En pissflaska löser de problemen, i alla fall för den penisbärande delen av befolkningen. Vet inte om det finns andra lösningar.

En uppgiven en efter 500 m uppför Jakobshöjden. Vad i helvete har jag gett mig in på? Om jag inte missminner mig, var det något åt det hållet jag tänkte.

-Efter att ha bestämt att jag ska iväg någonstans så går jag några dagar och tänker mig att jag är ute. Då är det lätt för mig att visualisera vad jag vill ha med mig. Kommer jag på någonting utöver grunderna så lägger jag det på minnet, sen kvällen innan jag ska dra så slänger jag ihop det jag tänkt mig.

-Jag har bara vägt min packning en gång. För att jag vet att den alltid kommer vara så onödigt tung, så jag vill inte veta. Lite som när en drar sig för att öppna en faktura som kommer vara smärtsamt för plånboken.

Den gången jag vägde den var på sista bandetturen, när jag kom ner till Abisko. Så från Kilpisjärvi till Abisko, vilket tog en dryg vecka. Då vägde den 28kg. Så några kilon över 30 gissar jag att den väger vid start.

Jag skickade ut depåer under den första Vita Bandet turen. De andra gångerna har jag handlat längst vägen. Då har det blivit vid Åre, Gäddede, Klimpfjäll, Valsjöbyn, Tärnaby, Hemavan, Ammarnäs, Jäkkvik och Abisko. Beroende på vilken väg jag tog och om jag behövde fylla på. Har föredragit detta eftersom jag då med säkerhet vet att inget kommer försvinna med posten.

Nyshoppat unn från Klimpfjäll avnjuts i tralligt väder och gott sällskap.

Utöver det har det inte funnits minsta skam att rota igenom efterlämningar i de fjällstugor som besökts. Eller att unna sig en frukostbuffé om den möjligheten funnits.

Några nya turer inplanerade?

-Absolut. Jag kommer dra iväg på något mer av en rekreations tur i juli/augusti. Har inte bestämt riktigt var, men blir till fjälls i alla fall. Och tänkte då ta med min packning till er på Backpackinglight.se så får ni kitta upp mig med lättare prylar, så ska jag skriva sen om skillnaden.

–Med detta så vill jag tacka för din medverkan Samuel och ser fram emot att göra dig lättare till din nästa tur!

Från 30 till 15 kg

Har som sagt lovat att hjälpa Samuel att gå ned i bärvikt till sitt kommande äventyr är att minska hans bärvikt från 30 kg till ca 15 kg. Så en spännande fortsättning följer! I Nedan bild har jag beskrivit vad som händer när du avlastar ryggen med 15 kg och vilka fördelar det ger. Fler tips och motiv till att vandra lättare hittar du här: 5 lätta tips.

Hoppas ni tyckte artikeln var givande. Kom gärna med kommentarer eller frågor. Mvh

Marcus 

backpackingblogenlightened equipmentGear listGear reviews

Mina förberedelser inför Pacific Crest Trail- Vi träffar David Stillman

on November 8, 2022

När kylan får klockorna att stanna, när solens strålar inte längre når upp över talltopparna. Tidpunkten på året då hundratals traktorförare varje morgon går upp för att hålla Norrlands tusentals mil vägar körbara. Vi pratar om Januari 2022, och livet liksom längtar efter ljuspunkter. Ken har redan gjort något åt saken och tagit första bästa flyg till Gran Canaria för att vandra, medan jag sitter ensam på Backpackinglights kundtjänst och drömmer om kommande äventyr efter att ha intervjuat Peter Bergström. Peter hade sommaren -21 vandrat Gröna bandet fram och tillbaka, en sk. Jojo vandring. Jojo, tänker jag, det skulle man ha gjort, när telefonen plötsligt ringer…

Pacific Crest Trail

En man som presenterar sig som David Stillman ringer och berättar att han skulle behöva hjälp med utrustning. Pacific Crest Trail väntade och jag fick uppdrag att optimera hans utrustning inför den kommande vandringen. Precis vad jag behövde!

Pacific Crest trail (PCT) är en 426 mil lång vandringsled som löper mellan Mexikanska gränsen i söder, till Canada i norr. genom öken, bergskedjor, strömmande älvar, höga höjder, snö, is och allt däremellan. David vandrade en del av PCT nu i somras och jag fick nu under hösten möjligheten att ställa några frågor om äventyret.

Hur förbereder man sig för PCT?

-Det finns gånger man kan chansa lite och det skulle fungera ändå, men att förbereda sig för en långvandring i vildmarken är inte en sådan gång, säger David och fortsätter. Just Pacific Crest Trail eller ”PCT” som den kort heter, är en extra lång långvandring, vilket gör den än mindre lämplig för chansningar. Här är man ”on Your own, säger David.

-Vid något tillfälle tänkte jag att det kan väl inte krävas så mycket annan utrustning än den jag redan har d.v.s. en klassisk svensk setup med Lundhagskängor och Fjällräven ryggsäck men efter en del research så landar man ändå i att försöka minimera vikten när det blir långt. Det blir i slutändan likväl än avvägning av hög komfort i själva vandringen dvs låg vikt eller hög komfort i nattlägret dvs hög vikt och det är väldigt individuellt vart den gränsen går. 

Efter en del avvägningar med arbetsgivare och familj blev startdatumet den 13:e juni. -Vid den tidpunkten startar man inte vid mexikanska gränsen, det blir helt enkelt för varmt för en blek nordbo som jag, tillägger David. -Jag valde därför att starta i Walkers pass, dvs i höjd med Ridgecrest.

-Tidpunkten gav mig dessbättre lite mer tid för att finslipa på planering och inköp av utrustning samt komma i bra form. Här var gänget på Backpackinglight.se i Umeå till stor hjälp. Vi bollade olika alternativ och landade i ett par avgörande vitala utrustningar som fungerade bra.

Berätta om din utrustning, vilka prylar var du mer eller mindre nöjd med?

-Valet på ryggsäck blev en Gossamer 60L. När jag fick hem den såg den väldigt liten ut och det såg helt omöjligt ut att få ner dom saker som jag hade på listan men dom väl tilltagna meshfickorna gjorde ett bra jobb och efter ett tag får man in en bra packningsrutin. T.o.m. den stora björnburken som var obligatorisk i norra Kalifornien gick att få in under locket…men det var tajt.

Ett annat bra val var vandringsskorna, för kängor går bort, menar David. – De är för tunga och torkar väldigt långsamt efter ett vad. -Så det är s.k. trail runners som gäller. Mitt val föll på Altra’s Lone Peak. För oss med bred tåbas är de helt underbara.  Gott om utrymme att vicka på tårna och skönt när man går i branta nedförsbackar. Otroligt lätta dessutom. En nackdel om man väger över snittet kan vara att man kan ”gå igenom” när man går på kantiga, spetsiga stenpartier.

-Med en ny rygga och nya skor så kunde den viktiga förberedelsen på allvar starta. Vid varje tillfälle åkte rygga och skor med och på helgerna så var det alltid ett längre pass inplanerat. Först med nätta 6–7 kg i ryggan och senare i schemat med ca 15 kg. Det kan faktiskt vara svårt att hitta tunga små saker som går ner i en ryggsäck så man tar vad man har. I mitt fall kom diverse utrustning från garaget väl tillhanda såsom skruvdragare, batterier och tänger.

David fortsätter: -Mitt Triangia kök var heller aldrig aktuellt och istället blev det en investering i en Soto Windmaster med inbyggd tändare samt en titanpanna Toaks 900 ml. Fungerade fantastiskt bra!

-En sak som skiljer sig från en svenska vandring är vattenkvaliteten och vattentillgången så möjlighet att filtrera vattnet är ett måste. Ha med dig ett vattenfilter. Sawyer squeeze gjorde jobbet för mig.

Istället för att bära på vatten så tog David med sig en Cnoc Vattenbehållare samt vattenfilter.

En av de tyngre investeringarna rent ekonomiskt som David gjorde var ett nytt tält. -Zpacks har genomgående väl genomtänkta, lätta och stryktålig utrustning att erbjuda. Själva tältvalet gick till Altaplex. Nu snackar vi om ett tält under ett halvt kilo!  Det är ett en persons tält men man får in mycket av utrustningen om man är normalstor. Det kändes aldrig klaustrofobiskt, tillägger David.

På listan av inköp som David ångrar finns Zpacks belt pouch och wallet: – Jag hade front pouch’en i midjebältet men det satt aldrig riktigt bra och jag var nära att glömma den flera gånger efter raster.

-En annan detalj som aldrig kom till användning, var gaiters. Visst kom det in nått gruskorn nu och då men det funkade bra utan och funkar det utan, så finns det helt enkelt ingen anledning att släpa på dom. 

-I öknen så varierar temperaturerna kraftigt mellan dag och natt. Det är även blåsigt många dagar och då är en liten smidig regnjacka en bra detalj även fast risken för regn i princip är minimal i den här delen av PCT. OMM’s Halo Smock är ultralätt och kom väl till användning.

-När väl äventyret startade kände jag mig trygg med min utrustning och fysik men det är också lite beroende hur man är lagd när det gäller förberedelser och tillgänglig budget. Visst skulle man rent teoretiskt kunna gå med skandinavisk uppsättning men det är något jag inte skulle rekommendera. Men faktum är att det skulle vara väldigt kreddigt och det skulle dra till sig en mängd frågor och intresse.

-Väl ute i vildmarken är det mycket det mentala och inställning som avgör ändå, förutom förberedelserna. Under en längre vandring så kommer det dippar, så är det. I mitt fall slog höjdsjukan till. Först lite diskret men sen mer allvarligt och i dessa miljöer är det en sån typ av chansning man inte vill laborera med för mycket. Efter inrådan från läkare så hoppade jag av vid Toloume Meadows. Det dog en ung holländska i maj förra året under sin PCT vandring, just pga höjdsjuka och jag ville inte hamna i en situation där jag tog dumma beslut och äventyrade min hälsa ännu mer.

-I slutändan blev det ett fantastiskt äventyr med massor av nya intryck. Det är ett härligt gäng där ute och tillsammans med de underbara vyerna så är det helt oslagbart häftigt.

Innan vi avslutar vill David passa på att tacka och lyfta fram Peter Bergström, Tomas Säll och Thomas Vincent.

Ett urval från Davids Packning kommer här:

Hoppas ni tyckte artikeln var givande. Lämna gärna en kommentar. Mvh Marcus

backpackingblogenlightened equipmentGear listGear reviews

Mitt Gröna Bandet äventyr på 42 dagar. Sofie Ahlberg berättar om sin planering, vandring, och utrustning.

on August 24, 2022

I slutet av maj fick jag ett mail av två Umeåtjejer som behövde införskaffa sig ny utrustning. Lättare Tält, liggunderlag, sovsäckar och ryggsäckar stod på önskelistan inför den tur på ca 1300 från Grövelsjön till Treriksröset. Någon dag därpå träffas vi på Backpackinglights Showroom i Umeå för att testa ut prylar och jag blev helt klart blir smittad av deras pepp och förväntningar inför det kommande äventyret. Tänk att få spendera en hel sommar i de Svenska fjällen. En dröm! Men jag blev ganska fort tillrättavisad att det handlade om en tidsram på sex och en halv vecka och att det inte fanns mer tid för att genomföra Gröna bandet. Tempot skulle hållas relativt högt och blev därför en del av ekvationen vid val av utrustning.

Sofie Ahlberg är en 34-årig ulricehamnare som flyttade upp till Umeå för sex år sedan. I samband med det tog hennes friluftsintresse fart. Idag gör hon allt ifrån korta dagsutflykter till längre vandringar. Löpning och skidåkning är stora intressen som hon gärna kombinerar med fjäll. att hon gillar utmaningar är något som vi alla som läser detta förstår. Sofie är även ledare i IKSU Frilufts sedan några år tillbaka. Här är hennes Gröna bandet resa:

–Berätta om vandringen

–Det är svårt att beskriva en vandring på 42 dagar. Den innehöll liksom så mycket på så många olika sätt, både natur- och vädermässigt men också känslomässigt. Jag startade ihop med min kompis, som fick problem med en fot och tyvärr fick avbryta efter 12 dagar. När jag morgonen efter fortsatte på egen hand var det med gråten i halsen och en orolig känsla. Hur skulle det här gå? När jag sedan kom upp på fjället var det som att det släppte och jag kände mig trygg igen. En mäktig känsla. Efter några lärorika dagar på egen hand när jag knappt träffade en kotte mötte min sambo upp för att göra mig sällskap på Lapplandsleden som förövrigt blev en favorit. Då träffade vi även några andra bandare och fick känna den gemenskapen. Sedan var det dags för Kungsleden som jag gått innan. Jag var lite rädd att det skulle vara tråkigt att gå den igen, men det var ingen fara. Det blev så annorlunda från förra gången. Allt flöt på tills jag närmade mig Kvikkjokk. Då bestämde sig mitt ena ben för att protestera, började göra mer och mer ont och jag blev så ofantligt rädd att jag inte skulle kunna fortsätta. Men som tur var slutade det att bli sämre och vädret som varit som tuffast just då lugnade sig också. Ett av de finaste minnena från den etappen är Saltoloukta. Middagen och gemenskapen som blev kring bordet som jag delade med ett gäng långvandrare från USA var speciell och såhär i efterhand fascineras jag av hur viktiga de där människomötena är. Hur mycket energi det gav mig. 

–Framme i Abisko väntade en vilodag innan brorsan anlände för att göra mig sällskap på sista etappen. Då anslöt även en kille från Tyskland som jag och sambon träffade under Lapplandsleden. Vi vandrade på ungefär samma vis, tidiga morgnar och ganska långa etapper. Eller som brorsan sammanfattade det. “Ni vandrar ju inte. Ni marscherar ju fram.” Trots det hade vi superfina dagar tillsammans och fascinerades gång på gång över hur fina de norska hyttorna är. För att inte tala om vyerna. Näst sista dagen mötte min sambo och hans föräldrar upp i Pältsastugan och den 28 juni fick jag äran att gå i mål tillsammans med dem och brorsan. Det går knappt att beskriva. Att komma fram till Treriksröset efter 42 dagar som jag nog ändå skulle beskriva som lite av en berg- och dalbana var en svindlande känsla. Av framförallt nöjdhet och tacksamhet över att kroppen och knoppen pallade, att det blev så bra och att jag fått uppleva så oerhört mycket på så många olika vis under de senaste veckorna. Det är så mycket jag tar med mig, människomötena, vyerna och det enkla livet. 

Sofies tält, ett Big Agnes Copper spur Hv ul2 på 1,42 kg var egentligen menat för två men fungerade utmärkt som ett enmanstält.

-Du vandrade ensam under väldigt lång tid, hur var det? 

–Det var verkligen en upplevelse. Eftersom att det inte var meningen från början blev det en ganska svindlande känsla när jag efter 12 dagar skulle fortsätta ensam. Måste erkänna att jag blev lite orolig för hur det skulle gå, men eftersom att jag så gärna ville fullfölja Gröna Bandet fanns det liksom inget alternativ. Det var bara att testa. Och det gick bra och såhär i efterhand känner jag att jag växt av det. Jag upplevde att jag träffade mer folk. Dels att jag tog mer kontakt, men också att andra människor tar mer kontakt när man vandrar på egen hand. Det är nog det jag tar med som den största fördelen, människomötena och vad de gett mig. 

–Det jag saknade var att ha någon att bolla med i svårare situationer. Tex. vid ett vad eller åska. Men det nog också det som fått mig att växa mest, att resonera med mig själv, komma fram till beslut och känna att jag klarar det. Också häftigt att helt kunna lyssna på sin egen kropp och tex. gå på längre än planerat vissa dagar för att det känns bra. 

-Sedan fick jag ju sällskap i mitten och slutet, vilket blev en perfekt kombination för mig. 

-42 dagar! Berätta hur du planerade din vandring. Depåer, vilodagar mm? 

–När vi planerade visste vi att vi hade ungefär sex och en halv vecka på oss. Det skulle innebära nästan 30 km per dag, vilket ärligt talat var lite av en chansning. Men det visade sig passa mig bra, ofta gick jag längre. Vi hade en ganska grov planering, indelad i fem olika etapper. Inga dagsetapper specificerade, utan det gjorde jag allt eftersom. Men rutten var satt. Även den gjorde jag små justeringar i om jag fick nys om någon annan led än den planerade tex. 

–Jag hade fyra stycken depåer (Undersåker, Klimpfjäll, Jäkkvik, Abisko), vilket innebar att jag bar mat för mellan 7-10 dagar. Skulle jag göra något annorlunda skulle jag skickat mindre snacks och köpt mer längs vägen för att komma ner i packvikt. 

Ett paket med proviant hämtas ut från Handlarn i Klimpfjäll.

-Jag tog två vilodagar, en i Hemavan efter ungefär halva bandet och en i Abisko inför finaletappen. 

-Under hela vandringen tänkte jag mycket i delmål och firade allt jag kunde med glass. Det kan jag rekommendera starkt 🙂 

-Har du några fler spännande turer på gång? 

-Bara bilturer. Nej, skämt å sido. Det enda som är bestämt än så länge är en kortare tur med några kompisar till hösten. Men snart blir det nog planering av nya äventyr. 

 -Om du skulle ge några konkreta tips till framtida bandare? 

-Gör det på ditt sätt. Det fina med Gröna bandet är att det är enkelt att lägga upp det på sitt egna vis. 

-Ha en flexibel planering för att kunna anpassa vandringen efter känsla, väder och förutsättningar längs med turen. 

-Man måste inte ha världens framförhållning för att det ska bli ett lyckat band. Jag och min kompis planerade med relativt kort varsel, vilket funkade kanonbra för oss.  

-Är du osäker på något inför ditt Gröna Bandet, kontakta någon av oss som gått det. Tror att vi är många som gärna delar med oss av tips och erfarenheter. 

-Berätta om din utrustning. Några saker i din utrustning som du är extra nöjd över eller utrustning som du kommer byta ut eller komplettera med till nästa tur? 

Jag är otroligt glad att jag investerade i lättare grejer. I det stora hela gjorde det stor skillnad att bära mellan 13-17 kg istället för upp emot 22 kg som jag haft tidigare vandringar. Allra nöjdast är jag med tältet, mitt Big Agnes Copper Spur Hv UL2 som vägde hälften så mycket som mitt gamla. Jag var från början lite skeptisk till det. Tänkte att ett sådant lätt tält kan väl inte vara lika trivsamt och kännas lika tryggt som mitt gamla tält som väger 3 kg. Men sanningen är att det gjorde det. Det var rymligt, enkelt att sätta upp och ta ner och stod pall för vind och regn. 

En annan sak som jag bytte ut inför GB var min sovsäck. Var helt inställd på att jag absolut inte ville ha en quilt men när jag fick testa en Enlightened Equipment Quilt hos er på Backpackinglight.se så ändrade jag mig. Är väldigt glad för det, då den varit kanonbra. Lätt, mycket skönare att sova i än en sovsäck och lagom varm. Även det uppblåsbara liggunderlaget bytte jag ut mot ett lättare. Det blev ett som egentligen är för kort, men eftersom att jag alltid sover på sidan har jag inget behov av att ha ett hellångt och kunde därigenom spara lite vikt. Ett tips jag fick av er och aldrig hade tänkt på annars. Om man vill följa din resa framåt. Vart kan man följa dig?

På mitt Instagramkonto: idasofieahlberg. 

Packlista:

Redogör nedan mina lista på Sova, Skydd och Bära. Hela packlistan går att ladda ned längre ned ned.

Tält Big Agnes Copper Spur HV UL 2 1420 g

Footprint Big Agnes Footprint 2020 Copper Spur HV UL2 142 g

Quilt: Enlightened Equipment Revelation Quilt Regular 638 g

Luftmadrass: Sea to Summit Ether Light XT Insulated mat Womens – Regular  495 g

Liner: Cocoon Mummy Liner Silk 125 g

Sittunderlag: Avklippt EVA pad 3 mm

Pumppåse  Exped Pumpbag UL M 40 g

Ryggsäck  Gossamer Gear Mariposa 60L 814 g

Packlista_Grona-Bandet-2022Download

Har du frågor om inlägget eller har frågor om utrustning så tveka inte att höra av er till info@backpackinglight.se

backpackingcampingenlightened equipmentGearGear list

Fem lätta tips- Så maximerar du din vandringsupplevelse

on August 12, 2022

Vi har skrivit det förr och det är vårt jobb att skriva det igen och igen. För att övertyga någon som bär 2 yxor på fjället; att lättvikt är grejen så behöver motiven inövas och repeteras. Fastän grupper på Facebook såsom Vandra Fjäderlätt och Ultralätt Utrustning växer i en hög takt kan jag ändå känna att det går för sakta, speciellt när man efter en vandring nästan enbart möter “high towers” med 100 liters ryggsäckar och tomma blickar. Vart är ni alla lättviktare? Går ni så fort att man inte ser er eller kör ni bara offroad utanför leden?  Oavsett så är jag glad att just du har hittat hit och läser det här. Kanske är du redan frälst eller så har du nyligen upptäckt lättviktsvandring och vill lära dig mer. Har själv varit där! 

Att vandra lätt innebär väldigt många fördelar. Visste du att om du minskar din ryggsäcksvikt med 5 kilo så ger det dig energi att vandra ca 40 min längre per dag (Snittperson).  Minskar du din packvikt med uppemot 10 kg, säg från 23 till 13 kg så minskar du din kaloriförbränningen per dag med hela 20% vilket i sig motsvarar hela 1 kg mat på en 5 dagars tur, dvs om du inte väljer att vandra längre på den energi du sparat. Att gå ned i bärvikt skapar dessutom multipla positiva effekter för dig som vandrare. 

Jag som skriver detta heter Marcus  och jag och min kollega Kenneth driver som ni flesta vet webbshoppen Backpackinglight.se. Friluftsliv, vandring och specifikt lättviktsutrustning ligger oss väldigt varmt om hjärtat och vi har tillsammans testat utrustning och vandrat tusentals mil genom åren.  Här har vi samlat våra erfarenheter och ger några tips på vägen för att du skall få en bättre och lättare vandringsupplevelse. 

Det absolut billigaste och effektivaste sättet är att själv gå ned i vikt eller lämna saker hemma och bli kräsen på vad du har med dig. Behöver du en tröja för varje dag?  Behöver du ha med dig ett extra matkärl när du kan äta direkt ur ditt kokkärl. Förstå vikten av vikten och hur det kommer att påverka din helhetsupplevelse.

Motiv till att vandra lätt: 

  1. Du gör av med mindre energi
  2. Du får mer energi till att uppleva, umgås och njuta av din vandring.
  3. Du orkar vandra längre, både i tid och distans
  4. Du minskar skaderisken, mindre belastningsskador, färre knä och ryggbekymmer.
  5. När du går lättare kan du lämna dina tunga superstabila kängor hemma och gå i ett par lättare trailskor, vilket i sig är den största energibespararen (Se längre ned)

Börja med att göra packlistor där du skriver ned vad varje sak väger. På Backpackinglight.se finns enkla guider för dig som vill veta mer om att vandra lättare. 

Vad planerar du? Ska du vandra långt och vara ute i veckor eller månader och vill ha de lättaste och mest funktionella prylarna eller ska du bara vara ute i några dagar och föredrar lägerlivet och prioriterar komfort. Alla har vi olika behov men en sanning är att alla får en bättre vandringsupplevelse om de minimerar sin vikt . Att landa på 3 kg för de 3 stora är ett mål som många lättviktsvandrare har som utgångsläge, speciellt för dem som ska vandra långt och vara ute länge. Med de tre stora menar jag att sova (sovsäck, liggunderlag) tält och ryggsäck ska ha en sammantagen vikt kring 3 kg. Ett mål som är enklare att klara av om du väger 50 kg och är 155 cm lång än om man du nästan är 2 meter lång och väger 100 kg som jag och Ken. Jag bukar grovt säga att mellan 3 och 3,5 kilo är ett bra utgångsläge  beroende av vem du är vad du har för behov. 

Jag själv gör oftast veckoturer med mina vänner till olika sjöar och vattendrag och älskar lägerlivet och prioriterar därför en kombination av låg vikt och hög komfort. Vi slår inte upp ett megastort basläger som jag sett att vissa gör utan vi vill snabbt kunna förflytta oss mellan olika system. Är det någonting som jag alltid prioriterar så är det sömnen. Har gjort för många nätter på för tunna liggunderlag och i för kalla sovsäckar för att veta bättre.  Ska jag upp i fjällen idag så sover jag alltid i en sovsäck /Quilt som klarar ned mot 2-6 grader. Ska jag vara ute längre så väljer jag en som klarar kylan bättre  och har en komforttemperatur från -2 till +2 grader. Många som vandrar Gröna bandet (130 mil) och är ute i flera veckor har ofta sovsystem som klarar -6 till -2 grader. Ett sovsystem (liggunderlag och Sovsäck) som klarar 3 säsonger behöver inte väga mer än ca 1 kilo eller strax över. 

Vill du röra dig snabbt och inte duka upp en festmåltid varje gång du stannar så är ett enkelt sätt att gå ned i bärvikt och spara volym att använda ett titankök med brännare. Ska du gå ensam på en 2-3 dagars tur så rekommenderar jag ett 750 ml kärl i  titan där du kan få plats med både brännare, 100 ml gas och ett besticksett i och landa under 400 gram. Ska du gå långt eller med vänner eller familj  så kika på ett 1100 ml eller större där du även får plats med en större 300 ml gas inuti.  Två pålitliga brännare som tål vind som jag alternerar mellan  är Soto Windmaster och MSR Pocketrocket. Som kärl har jag oftast något kärl från Toaks eller de aningen robustare Evernew kärlen i ryggsäcken. 

Att komma ned i en sammantagen vikt på 3 kg för ryggsäck, liggunderlag, sovsäck och tält (enligt 3 för 3) blir betydligt enklare om du delar tält. När det kommer till just kupol- och tunneltält så skiljer inte vikten så extremt mycket mellan ett 1p- och 2p- tält. Skulle jag varit en utpräglad ensamvandrare av mindre mått mätt, en traillöpare som strävar efter ett ultralätt tält och som bara vill använda till att sova i, ja då skiftar mitt sökspektrum till 1-p varianter, även innefattande dcf tält under 900 gram. Men för just mina behov så väljer jag hellre att lyxa till det och använder ett tvåmannatält, även när jag är ute själv. Till senaste turen valde jag ett Big Agnes Tiger Wall (TW) på 980 gram, ett palats för en person där jag får plats med ryggsäcken inuti tältet och en hel del annat om jag skulle vilja. Samma sak med Nordisk Telemark 2 på ca 1 kg som jag gärna sover själv i på mina fjällturer. Skulle jag på förhand veta att att jag kommer dela tält med någon skulle jag kanske valt ett Big Agnes Copper spur 2 istället som är aningen längre än TW2 och är helt fristående tält. I ett Copper spur kan jag ligga på rygg utan att ta i fötterna i myggnätet just pga av längden av innertältet. Är du över 185-190 cm så finns risk att du kommer du pilla med tårna i myggnätet både på ett Tiger Wall 2 och ett Nordiskt Halland 2 (om du sover 2 personer i det)  Är du under 185 cm eller sover enbart på sidan så kommer du inte störas av det. Hilleberg Anaris, är ett tält för dig som vandrar med stavar men rymligheten i innertältet är ok med 120 cm bredd och 220 långt. Ett budgetalternativ kan vara Gossamer Gear The two eller Lanshan 2 pro, nte lika robusta tält som Hilleberg men har många nöjda användare ändå. Utgå från dina behov och gå igenom respektive tälts egenskaper och mått innan du trycker på köpknappen. Det är inte varje dag det är strålande sol, speciellt inte på fjället och det är sällan man ångrar att man har ett tält som man kan röra sig i eller dela med en vän när ovädret kommer.

Tre exempel på utrustning och dess sammantagna vikten enligt 343 metoden  Ska du sova två i tältet så kan du halvera vikten för tältet i din uträkning. 

Ryggsäckar:Sara Rapa 45 liter, Ula Circuit 68 liter och Osprey Aether pro 70 liter
Liggunderlag.Termarest Uberlite, Thertmarest Xtherm, Sea to Summit Etherlight xt
Stav: Fizan Ul trekkig pole (se nedan) 
Sovsäckar:Rab Mythic Ultra, Thermarest Vesper, Sierra Design Cloud 800
Skydd: Six Moon design Gatewood cape, Msr Freelite 1, Tarptent Double rainbow 2 p. 

Vi har intervjuat många långvandrare genom åren, bla ett antal Gröna bandare som knallat närmare 130 mil genom den svenska fjällkedja och när vi frågar dessa om utrustning som de allra helst vill lyfta fram så handlar det varken om tält, liggunderlag eller sovsäckar. Det är skorna och vanligtvis märket Altra Lone Peak med en bredare tåbox. Och det är inte så konstigt.  Den absolut största energivinsten får du om du kan minska ned vikten på dina fötter. Flera olika studier visar att 1 kg på dina fötter motsvarar mellan 5 och 6 kg i din ryggsäck. Vandrar du i ett par klassiska kängor som väger ca 1,8 kg/paret (Mina gamla Meindl par vägde 2 kg) så motsvarade det nästan 10 kg på ryggen. Skulle du istället vandra i ett par trailrunningskor, exempelvis i ett par Lone Peak som väger ca 380 gram så skulle din energieffekt bli som att minska ca 7 kg i packningsvikt.

Om du kan gå i ett par lättare trailrunners, lätta vandringsbyxor eller shorts så gör det. På Backpackinglight.se har vi Altra Lone Peak 5 och 6 för både honom och henne. 
Vill du förhindra att vatten kommer in i skorna när det regnar, köp till ett par gaiters. Ska du gå över myrar eller blötmark, komplettera med ett par Rocky Gore Tex strumpor. Ett tips är också att vandra in skorna hemma innan du ska ut! Renskav är bättre än skoskav på fjället!

Altra Lone Peak 6 är extremt lätta, ca 300 gram och har en bred tåbox som gör steget naturligt och förhindrar tåskav. Dessa finns i olika färger och för både honom och henne. 

Varför vandringsstavar?

Ur ett rent energiperspektiv så tillför stavarna ingen besparing. Du gör av med aningen mer kalorier när du vandrar med stavar än utan. Men ska du vandra i fjällen, i längre sträckor och under en längre tid så väger fördelarna över.

  1. Säkerhet. Du kan förebygga skador genom att undvika fall med vandringsstavar
  2. Styrka och avlastning. långvandrare oftast går med stavar är för att de avlastar musklerna i ben och fötter. Jag själv känner mig mindre sliten efter en vandring med stavar än en vandring utan stavar, speciellt när jag varit ute i flera dagar. Speciellt i ned- och uppförsbackar ger stavarna mig mer styrka och avlastning.
  3. Köp ett tält där du kan använda dina stavar för att staga upp.. Hilleberg, Luxe, Serek Gear, Tarptent, HMG. Det finns flera tillverkare vars modeller är utformade för just detta ändamål. Stavarna får en multifunktion i din packning.
  4. Design och vikt. 100 gram extra i handen känns mer än +2 kg i ryggsäcken, iaf för mig.  Därför föredrar jag att prioritera lätta stavar när jag är ute. Använder jag stavar till mitt tipi tält och vill ha en stabil lösning på kalfjället så har jag med mig ett par justerbara stavar med ett lockings system, Exempelvis ett par Fizan FR3. Vill jag ha de lättaste stavarna på marknaden för en veckas vandring så går jag med ett par Fixan compact Ul Trekking poles på 158 gram/styck.  Dessa fungerar också utmärkt att använda som tältstav. Glöm bara inte att ta med ett par Trekking Pole straps om du behöver koppla ihop stavarna.  

Ryggsäcken är oftast den pryl där du kan spara mest vikt på. Många bär idag på tunga ryggsäckar som har en tomvikt på mellan 3-4 kilo. Vill du gå ned i bärvikt så köp inte ryggsäcken först. Vänta med ryggsäcken tills när du vet vilken volym och bärvikt som du behöver. Har du med dig fiskeprylar, kamerautrustning så kan du behöva en som klarar större volym och en högre bärvikt. På Backpackinglight.se finns det lätta ryggsäckar med ram som klarar att bära uppemot 20-30 kg. Men läs noga vilken rekommenderad bärvikt som varje ryggsäck har.  Att bära 25 kg i en ryggsäck som är gjord för 12 kg kommer inte vara en skön upplevelse. 

Lättvikts- och ultralätta ryggsäckar har i regel ett mycket enklare bärsystem än deras tyngre motsvarigheter. Detta är för att i en lättviktsryggsäck så har användaren oftast en betydligt lättare packning som matchar vikten, därför behövs inget tungt bärsystem gjort för tyngre packningar. Faktum är att många lättviktsryggsäckar utelämnar ramen helt och i stället använder ett liggunderlag som ryggplatta. Det finns förstås många undantag till denna regel, exempelvis  Sierra Design Flex Capacitor och ryggsäckar från Hyperlite Mountain Gear, två favoriter hos många lättviktare men som även klarar packning på ca 20-25 kg. Ingenting som jag normalt förespråkar men kriser där du tvingas bära mer än din egen utrustning kan uppstå. 

En bra tumregel är att de flesta ultralätta- och lättviktsryggsäckar upp till 65-70 liter med bra bärkapacitet och komfort kvalar in runt kilot i vikt. Om du klarar dig utan ram finns det ultralätta ryggsäckar runt 400 gram med 40 liters utrymme, vilket brukar räcka för de flesta sommarvandringar i upp till 3-5 dygn. Se hela vårt sortiment av ryggsäckar här.

 På Backpackinglight.se finns enkla guider för dig som vill veta mer om att vandra lättare. På vår blogg kan du även ta del om olika långvandrares erfarenheter av utrustning. 

Ett populär varumärke bland många långdistansvandrare är  Hyperlite Mountain Gear. På bild en Windrider 55 l på 907 gram. 

Osprey Aether Pro på 70 liter är aningen tung i vårt sortiment men eftersom du kan skala bort topplocket och de stora sidfickorna så kommer den ner i cirka 1,4 kg. Men har du med dig fiskeprylar ,en kamera så är det en fantastisk ryggsäck att bära på. En annan ryggsäckar som jag rekommenderar är Sierra Design Flex Capacitor (Finns upp till 75 liter) Svettas du lätt om ryggen och vill ha ett ryggsystem med ventilation så kolla på Ospreys ryggsäckar; Exos för honom och Eja för henne. Dessa två sitter väldigt skönt på ryggen! Se hela vårt utbud av ryggsäckar här

Tack för att du tog dig tid att läsa och hoppas du fann några värdefulla tips. Jag som skriver heter Marcus Falck och det är jag och min kollega Ken som driver Backpackinglight.se. Har du frågor kring utrustning så får du när som helst maila oss på info@backpackinglight..se så ska jag eller mina kollegor försöka hjälpa till. Vardagar mellan 09.00-15.00 går det även bra att ringa oss på  073 909 5897. Välkommen till vår webbshop som du hittar här. 

backpackingGearGear reviews

Klättermusen Raido – A review

on July 27, 2022

The Raido is a lightweight, adjustable frame backpack designed and built by the Swedish brand Klattermusen. First released in 2020 to little fanfare (with the exception being me who absolutely loved the backpack), it has now been updated to be a few hundred grams lighter while still having the same feel and quality of the original.

Klattermusen is a brand that I genuinely like. They easily make some of the best outdoor gear on the market, while being some of the worst at marketing and profiling themselves. What happens is they make fantastic outdoor gear, high quality, great production value, and usually expensive out the gate. In my opinion its one of the few brands that I think genuinely deserve a higher premium. However, where they screw things up is in their marketing. If you look at their product photos and marketing videos you would think they are trying to sell their gear to SoHo elites whose idea of a hike is walking from Gucci to the Rolex shop on Drottningsgatan central Stockholm.

I can only assume that like Fjallraven they are hoping that Klattermusen will become the city hikers gear of choice. Which is all fine I guess if you’re not actually making incredible outdoor gear and spending massive sums of money on actual product development. With that said, this uncoupling of klattermusens products from their marketing department usually means great deals for us the buyers, as nobody is buying their gear which means its almost always on sell, almost directly once it reaches the market.

While this is great for me the buyer, its awful for me the shop retailer. I pretty much use everything Klattermusen makes as its proper outdoor gear, though, usually I am put off by the marketing, almost to the point of not wanting to be seen with their gear on me. But I can’t deny they make incredible gear. I use the hiking shirts, the Gere pants, Mithril pants, misty pants, the Ymer backpack for heavier loads, A nasty (in a good way) waterproof winter jacket and finally I use and love the Raido.

I have been using the Raido 38 and 55 liter packs for roughly two years now. The raido 38 that I had used the most originally weighed 1300grams, which was 200 grams more than originally promised, I think this besides the usual shit marketing, is the reason the Raido has not been a big seller for us here at Backpackinglight.

Then, taking notes, Klattermusen finally released the Raido at its promised weight of 1100grams. Which is perfectly acceptable for such a high quality pack with adjustable back panel. Also, because Klattermusen marketing sucks, this incredible pack is usually highly discounted everywhere its sold.

Functions of the Raido

The raido is a properly large pack: The 38 liter backpack I use, usually fits more stuff in it than many other 55L packs that I use. I don’t know why. The Raido has a large main pack that is my guess larger than the stated Liters, then it has to big side pockets, and one of the side pockets has a large outer pockets on that. This pocket is where I keep my poop gear.

There is also a very nice fitting hipbelt with two decent pockets. Granted not the greatest pockets, but with the daisy chains along the hip belt and all along the pack itself, finding pockets to mount on the backpack is no issue at all.

The Raido will also work with most people as its highly adjustable from large back like mine )190cm tall= to smaller people as well. This is accomplished using an outer frame and adjustable shoulder straps. You can even adjust where the load lifters are placed.

Comfort and feeling

I can easily say that the Raido is a joy to use. It fits like a glove, easily being one of the most comfortable packs I’ve used. No matter how much weight I have in my Raido, it seems to just flow with my body. Also with a lot of space between my back and the Backpack itself, I never get that sweaty back feeling like I do with most other packs. I still sweat of course, but my back gets aired out.

The pack, like most everything else Klattermusen makes, just feels like a quality product. Its just something I want to fill up with outdoor gear and go on mountain walks with. Which is unfortunate again, as the marketing suggest that I should fill it with Gucci bags and walk the runway. A disconnect. But if you can keep your eyes away from the marketing, what you will find is genuinely great backpack that will last for decades of hard outdoor use.

My only real complaints about the Raido is the chest strap, which is a little hook that easily pops out. Especially when fishing with the pack on. And I don’t care for the hip belt buckle. This seems to be a system that Klattermusen loves, but personally I would prefer a simple buckle to these metal clips and hooks.

Plus

  1. Lightweight
  2. Rugged and robust + will last decades
  3. Because of awful marketing, can usually find at good discount
  4. Adjustable sizing + one size fits all
  5. Excellent fit and comfort
  6. Very roomy pack

Minus

  1. Chest strap has a tendency to pop off
  2. Hipbelt buckle not my favorite

you can find the Klättermusen Raido at https://backpackinglight.se/varumarken/klattermusen/klattermusen-raido-38l

Review by Kenneth Shaw

backpack with dogbackpackingDestinationsGearGear list

Att vandra lätt och långt med hund, går det?

on March 4, 2022

Att ta sig an Gröna bandet, 130 mil genom den Nordiska fjällkedjan kräver en mix av noga planering, bra utrustning och pannben utöver det vanliga. Men hur ska man tänka och framförallt packa när man ska ta med sin fyrfotade vän på ett sådant massivt äventyr? Under våren 2021 fick jag och min vapendragare Ken äran att hjälpa det trevliga paret Elisabeth och Per Erik med att sondera fram lättare utrustning för det stundande äventyret. Det känns därför extra kul att nu får dela deras upplevelse och erfarenheter.

Foto: Elisabeth Hägglund

Berätta, vilka är ni? 

Vi är två ganska vanliga 50+ som gillar att träna och vara ute i naturen. Per-Erik har egen golvfirma och kan styra över sin tid och kunde därför ta sig ledigt över sommaren och jag, Elisabeth är fysioterapeut och hade många sparade semesterdagar som jag passade på att ta ut. Black är en mycket vänlig och sällskaplig fågeltokig treårig Engelsk setter med italienskt påbrå. 

Hur kom ni på tanken att vandra Gröna bandet?

Efter flera kortare fjällvandringar och sedan Kungsledenvandringen 2020 då vi insåg hur mycket behagligare det är att vandra under en längre tid blev vi sugna att prova att uppleva fjällen och vandra ännu lite längre. Under vandringen 2020 träffade vi även gröna bandarna Peter Bergström på fjället men kanske framförallt inspirerade Signe Johansson oss, som vi träffade i Jäkkvik och som ung tjej då valt att gå Gröna Bandet ensam. 

Foto: Elisabeth Hägglund
Foto: Elisabeth Hägglund
Foto: Elisabeth Hägglund

-Ni vandrade med hund, hur fungerade det?

Det fungerar utmärkt att vandra med hund, man har alltid ett glatt sällskap med sig. Hundsällskapet styr förstås vägvalet eftersom man inte får gå i varken Sarek eller Padjelanta med hund utan är tvungen att ta Kungsleden den biten. Vi hade inga problem med några djupare vad eller besvärliga broar men annars är förstås något som man måste ta med vid planering av vägval. En hund som vandrar 10-12 timmar kräver mycket mer energi än i vanliga fall. Black åt nästan tre gånger så mycket kalorier än han brukar så man måste säkerställa att man har tillräckligt med energirik hundmat under vandringen och depålådor med bra hundmat är därför ett måste. Likväl måste man se till att hunden är rabiesvaccinerad och avmaskad för att komma in i både Norge och Finland vilket kräver sina förberedelser.

Foto: Elisabeth Hägglund

Har ni några tips till framtida bandare som vill ta med sin hund? 

-Vi har ju ett Tarptent Stratosphire Li och hade fått tips om en sidecar till just det tältet, dvs ett separat innertält i mesh till ena absiden som Black fick husera i. Där kunde han lugnt ligga utan att vare sig bli störd eller riskera att trampa sönder våra uppblåsbara liggunderlag eller vara i vägen vid matlagning etc. Han kastade sig in i sitt eget lilla innertält så fort tältet var riggat och somnade som en stock så fort han ätit upp sin middagsmat. Sidecaren är dessutom så stor att vi fick plats med en del av övrig packning där med.
-Självklart måste man hålla koll på tassarna för att se så det inte blir nån oönskad nötning när man går så många timmar varje dag. Är det riktigt varmt och soligt kan asfalt ibland bli brännhet, då får man helt enkelt gå vid sidan av vägen. Träna hunden på att gå långt, se till att eventuella klövjeväskor sitter bra och inte ger skav – vi valde till slut att skicka hem väskorna i första hand p g a värmen. Vi hade hundvänligt myggmedel med oss men använde mest ett myggnät över huvet på Black vid raster – det funkade toppen. 

-Ha en plan för vad man gör om nåt händer hunden, om nån kan hämta, ta över om olyckan är framme. Det hade inte vi – men vi hade tur och fixade det ändå!

Tarptent Stratospire Li
En Sidecar, går också att beställa som tillägg till tältet. Bilden tagen från Tarptent.

–Hur var upplevelsen?

-Det är en speciell känsla att vara ute så länge och vandra, man kommer in i en behaglig nästan meditativ lunk som tycks passa oss. 

-Vi hade båda trott att Gröna bandet vandringen skulle vara tuffare mentalt än den var, kanske underlättade det att vi var tre (ja hunden gör stor skillnad när det känns lite tungt) och vi hade ju gått Kungsledens 42 mil året innan och visste lite vad vi givit oss in på redan.

-Vandringen är fylld av möten med andra vandrare, lokalbefolkning, stugvärdar, alla lika vänliga och hjälpsamma. På instagram är det möjligt att ha kontakt med andra vandrare, få tips om sevärdheter eller möjligen sträckor man borde undvika. 

-Väldigt många långvandrare lovprisar trailskor nu och lämnar sina tunga kängor hemma. Vi ville förstås testa detsamma, allt för att få en lättare vandring. Per-Erik var mycket nöjd med det valet i kombination med Rockysockar i gore tex vid blötväder. Jag, däremot trampade mycket tidigt i vandringen snett och sedan om och om igen som det lätt blir. Till sin stora lycka fick jag dock återse sina förhållandevis lätta Lundhagskängor i Åre och kunde därefter fortsätta vandringen norrut utan ytterligare snedtramp. Således – alla fixar inte att gå i trailskor hur gärna man än vill!

-Det största missödet under vandringen blev även nästan det största guldkornet. Plötsligt från ingenstans blev Black halt när vi kom till Hemavan. Vi hade gått hela dagen utan problem men när vi efter inkvartering på vandrarhemmet skulle ta en sväng ut igen vägrade han gå på en framtass. Vi klämde och kände på tassen men noterade inget konstigt med den och morgonen efter tycktes han vara återställd. Vi vilade en halvdag och kom iväg sent på eftermiddagen utan missöden men halvvägs till Viterstugan ville Black plötsligt inte gå längre. Vad gör man? Vi ville inte gå längre från civilisationen förstås utan valde att vända åter i sakta mak. Klockan var ganska mycket på söndagskvällen, Per-Erik chansade och ringde till Trolltunet nere i Hemavan där man var vänliga nog att ta emot oss sent på kvällen. Dagen efter blev det bilhyra och veterinärbesök, ingen allvarlig skada, lite piller till hunden och ordinerad vila helst en vecka… Hur skulle vi gör nu? Avbryta alla tre, eller skulle Per-Erik gå ensam vidare? Kunde någon komma och hämta Black, ta hem honom till Övik? Vi hade ju flera veckor kvar att vandra! 

Foto: Elisabeth Hägglund

Black blev snabbt pigg igen men skulle vi våga oss iväg igen med risk att han skulle bli halt igen inne i fjällvärlden? Det kändes absolut inte som vi ville riskera hans hälsa. Då erbjöd sig Malin som jobbar på Trolltunet att ta hand om Black så länge vi behövde, hela vår resterande vandring om det skulle behövas, så vi tvåbenta kunde efter tre dagar på Trolltunet fortsätta vår vandring utan Black. Malin tog hand om Black som om han vore en kunglighet, han fick fin mat, sova på soffan, åka gondol, vara på svamputflykter på fjället och mysa med sin nya familj medan Malin hade stenkoll efter ev. hälta. Black var pigg som en mört efter en veckas vila och efter ett samtal till ArcticAir i Hemavan fick han själv flyga helikopter till Ammarnäs där vi kunde återförenas alla tre och vandringen kunde fortsätta. Vilken lycka för oss alla och vilken fantastisk vänlighet av Malin på Trolltunet som spontant erbjöd sin ovärdeliga hjälp!

Foto: Elisabeth Hägglund
Foto: Elisabeth Hägglund

-vill ni lyfta fram utrustning som motsvarade era förväntningar? Och även om det är något som inte motsvarade dina förväntningar.

Vi är sena in i lättviktsvärlden men insåg då vi vandrade Kungsleden med 22-25kg på ryggen att andra vandrade samma sträcka med mycket lättare packning och som dessutom fungerade alldeles utmärkt. Kommer man från Övik är det lätt att tro att det enda som funkar är rejäla grejer med en liten räv på… Vi började söka oss fram på nätet men vill egentligen handla lokalt och hittade Backpackinglight.se som med norrländska mått finns i närheten (10 mil till Umeå) där vi fick personlig och kunnig service och kunde klämma och känna lite på grejerna innan vi bestämde oss. Vi bytte raskt ut vårt tält, ryggsäckar, liggunderlag och sovsäck och har nästan halverat vår vikt på ryggen. 

Vi har varit mycket nöjda med tältlösningen inklusive hundens sidecar och likaså våra sovsäckar från Sierra Design.

Det är lätt att tänka att man borde ha med sig reservutrustning men vill man vandra lätt måste man se över packningen speciellt när man är två, inte ha dubbel utrustning och man kan faktiskt komplettera på vägen om man skulle sakna något. 

Foto: Elisabeth Hägglund

 Om ni skulle vandra Gröna bandet igen, är det något som ni önskar komplettera då? 

Per-Erik planerar en repris av vandringen i år och nu utan hund och med större frihet att välja väg. Försöker nu förfina packningen ytterligare, byter ut successivt till lite lättare alternativ och självklart ett enmanstält denna gång, ett Sarek the Mid. Får vi det att fungera så går vi sista sträckan från Abisko till Treriksröset tillsammans alla tre.

Hur mycket mat hade ni med er,  fyllde ni på längs vägen? 

Vi hade mat för tre dagar enligt vår packlista på Lighterpack (se längre ned), en dag extra för hunden dock och sedan hade vi skickat depåer med jämna mellanrum (för 3-6 beräknade vandringsdagar). I depålådorna hade vi förutom mat till oss och hunden även toapapper, aktuella kartor, ulltvättmedel, lite specialgodis, en skvätt whisky mm.

Hur håller man en bra hygien under resan. Ni har med er ganska lite kläder likt många andra lättviktare. Går det bra attt tvätta/torka ? 

Vi tvättade oss så gott vi kunde i vattendrag och sjöar, tvättade kläderna när vi kom till campingar och mer civiliserade boenden och däremellan blev det handtvätt av underkläder och strumpor. Vi upplevde aldrig något problem med detta, man måste ju bara vänja sig med det lite mer primitiva och med ullkläder på kroppen håller man sig ju rätt fräsch ändå!

Foto: Elisabeth Hägglund

Per Erik och Elisabeths packlistor:

https://lighterpack.com/r/oj98od

https://lighterpack.com/r/ki4c2a

Vill du se mer av Per-Eriks och Elisabeths resa och framtida äventyr så rekommenderar jag starkt att du spanar in deras Intagramkonto: @blackpatur • Foton och videoklipp på Instagram

Är du intresserad att läsa mer eller anmäla dig till Vita eller Gröna bandet. Gör det här:

Hoppas ni tyckte artikeln var intressant. Kommentera gärna! Har du varit med om ett äventyr som du vill dela med dig av, eller berätta om utrustning som du testat? Ris och ros, vi uppskattar ärliga recensioner! Skriv isf ett mail till marcus@backpackinglight.se.

backpackingblogminimalismThe White and Green Ribbon

Lets talk about @Mywalkabout; Peter Bergström

on December 7, 2021

In previous articles you have got acquainted with former White/Green Ribbon participants and everyone seems to have different stories and unique experiences from their tours. One man who possesses a truckload of experience from longer hikes is Peter Bergström who walked the Green Ribbon in 2021. When Peter arrived at Treriksröset (where many others usually celebrate their finish), he decided to walk the same way back, a hike of almost 260O km!? Peter is also the record holder with most (five) completed Green Ribbons.

First of all, tell us about you?

-I am simply a lucky retiree! I have a healthy body and have the opportunity to retire early (at 62). I was also “lucky” to be laid off from my job, which meant that I got 2 years’ salary as a “plaster on the wounds”. This has meant that I have had the time and the financial opportunity to walk a lot. I have two grown-up children, and my son has also been on PCT.

You have a record in the VG Ribbon, tell me about it?  Was it decided beforehand that you would turn around and go back?

It wasn’t 100% decided from the beginning, but I planned for it. For example, the depot package (my only one, which was sent to Abisko) was prepared with new shoes, new Rocky socks, warmer clothes, etc. But somewhere along the way north, the idea matured and in the end, it felt obvious that would turn around and go back. As a true yoyo, I chose to go almost the same way back (which was part of the challenge).

You walk alone for a very long time, how Is that?

I enjoy walking alone, especially In Sweden where it is relatively easy to hike. I can decide my own habits. When I’m going to get up, take a break or if I want to hike crazy far one day. The longest trail I walked was 72 km in one day. But I appreciate meetings with other hikers, cabin hosts and people I simply meet on the tour. I’ll take the time to stay and hang out. I simply don’t feel stressed (as many people think). Meeting people is almost the greatest benefit of a hike. For example, heading south, there was strong wind for 3 days up at Helags. Then I went to Lina Hallebratt instead and had a great time there.

Peter Bergström and Lina Hallebratt

Do you have any more exciting tours going on?

-The Appalchian Trail is exciting. I hope to start this trail in February 2022. Of course I’m going to go all the way!

Your best tips to future VG-ribboneers?

-Trying hard to get the base weight down pays off. The hike will be more pleasant and easier. The load on the body is less. You don’t have to “chase grams.” If you can get the base weight down to 7-8 kg, you have come a long way. You don’t have to buy expensive “stuff”. It is enough that you simply do not include so much. Clothes are something that many people bring too much of.

Sleeping Bag

-Looking at comfort temperature can fool you a lot. If you walk far, are wet and tired (and the sleeping bag may be damp!) that combo temperature is often completely inadequate. Autumn and spring are the perfect time to test outdoors how much you freeze. It is enough to sleep on the balcony or in the garden. Have a thermometer with you so you know how cold it is. The chosen sleeping solution should work so you sleep well at minus 5. Which sleeping solution you choose is extremely individual.

Shoes

-Problems with feet are a painful and common cause to break. In 2021, it was a clear trend that more people chose to hike with trailrunners, something I really recommend. A lot of energy should be put into finding suitable shoes (in the right size). Many appreciate Altra’s shoes, the Altra Lone peak 5 seems to have significantly better durability than other Lone peak. Then you have to go, the more and longer, the better. Sometimes so far that it’s over one’s “comfort distance.” After 20-25 km, things can happen to your feet that you never experience during shorter training rounds. During the Green Ribbon hike, you should be extremely careful and take care of the smallest blow, immediately (even if it is only 1 km left to the tent site / accommodation). And wet feet! Nothing to be afraid of. Rocky goretex socks solve that problem. Highly recommended!

Food

-Many people are afraid that food will not be enough. And bring way too much. I shopped in regular supermarkets afterwards and didn’t have to donate (or send food home). If you choose to send depot boxes, do not send all the food. Only things that are expensive and hard to buy along the way, like freeze-dried. Drying yourself and packing depot boxes is time consuming, so start on time. Or shopping along the way, works great. You can buy exactly what you want, right now. Super tip: Billy’s Pan pizza (eaten cold as a sandwich).

-Any things in your equipment that you are extra satisfied with or equipment that you will replace or supplement with for the next tour?


-I am extremely pleased with my equipment. But it has taken time and many miles of hiking to choose the one that suits me.
The only miss I made was not to send warmer mittens up in the pit box to Abisko. It was a heat wave when I got up and warm goa mittens weren’t really what I was thinking about…
My DCF backpack from Superior Wildernes designs was great, needed neither rain cover nor liner, everything was dry no matter how much it rained. And the total volume of about 43 L was quite sufficient.
The tent, Plexamide from Zpack I was very pleased with (apart from the zipper opening).
Going forward will get a poncho (probably in DCF). To use in heavy, prolonged rain. Whatever you choose for rainwear, they don’t stay dry.

If you want to follow Peter, check out the Instagram account: https://www.instagram.com/mywalkabout.se/

Peters Packlist:

https://lighterpack.com/r/gnsnr4

Where to buy ultralight backpacking gear:

http://www.backpackinglight.dk



backpackingblogThe White and Green Ribbontrip planningultralight

1300 km over the Swedish Mountains. Torkel Ideström gives us the facts about the The White and Green Ribbon

on November 9, 2021

In 1997, The swedish newsmagazine Expressen noticed a rather unusual achievement. An achievement that later founded the idea for which became Fjällfararna’s White & Green Ribbon.  During the expedition “Sweden Around -97”, Torkel and Annica Ideström made their own way around the country’s borders. The tour started at Treriksröset, with skis to Grövelsjön, and then switched to cycling to Svinesundsbron for the start of the Blue ribbon of the Sea paddles (HBB). In Haparanda, the mode of travel was again changed to bicycle to close the circle at Treriksröset. Since HBB has been an accepted challenge for many years, Torkel and Annika felt natural to manifest an equivalent challange for the mountain range. Then with two different variants, one each for winter and summer respectively. The White and Green Robbon was founded.

Today, the Ideström couple live in a house in the small mountain village Östra Vålådalen in Jämtland. From here they now run the White and Green Ribbon and annually inspire more and more people to go on long expeditions. It feels natural to start our series of articles about the White and Green Ribbon here, meeting the adventurer behind the adventure; Torkel Ideström:

Torkel Ideström

What’s the White and Green Ribbon (WGR)?

 -The idea behind the ribbons is that you can make your own way from Grövelsjön in the south to Treriksröset in the north, or vice versa, a distance of about 1300 km through our Scandinavian mountain chain. The journey shall be carried out without a long stop and without outside assistance. The tour can be carried out all year round. The color of the bands indicates the season in which the tour was conducted. We try to draw attention to the fact that all hikers should respect and consider the environment, nature and culture they travel through. It’s an approach when you’re going to execute the band.

Are there any rules?

 It is important to point out that WGR is not a competition. There are no times that you have to keep as long as the tour is carried out in a succession, without breaks. In order to avoid excessively strict rules, there are no restrictions on modes of travel, except that you should pass west of a number of places (see map below) and that you are not allowed to travel motorized. The use of dogs, kite, is allowed but will be registered as such variant. This is so that certain comparisons can be made and that it is also easier to draw experience from a particular mode of travel.

Can anyone do it?

-The challenge requires both physical and mental strength, as well as a healthy “public conscience” and safety mindset. At the same time, it is up to each mountaineer to complete the tour entirely based on their own circumstances, which means that those who complete the tour get a fantastic experience for the rest of their lives. Our youngest participant who has passed the band is 11 years old and the oldest is 73 years old. However, the severity should not be underestimated.

Tell us about the 2021 season?

-It has been a fantastic year, when many people chose to stay in Sweden because of the pandemic. Provided the perfect opportunity to complete a real adventure and a great experience at home. Admittedly a bit messy with accommodation in cottages and crossings across borders on, but which most people still took with peace. An adaptation on our VGB’s part was to approve Abisko as a start or finish place, as the possibility of reaching Treriksröset was considered too tough as you could not enter either Finland or Norway. For 2022, however, order has been restored. The Treriksröset is and remains our outpost to the north.

What does the future look like?

-One of the goals has been to establish The Ribbons as a real outdoor classic, which it has really become. Interest in long-distance tours looks to be growing steadily and is just right in time for a sustainable transition. The great adventure is on our own home mountains. Long all-inclusive flights don’t have to be our biggest dream. In order to further facilitate the Bands and strengthen the local, Svante Sundelin at VGB’s assignment has made a large compilation of so-called ” verified pit stops” that will be posted on the Banden website shortly. We have also headhunted Sara Wänseth, former CEO of SOG (Swedish Outdoor Group). First and foremost, she will now be project manager for FJÄLLTRÄFFEN in Grövelsjön this spring. More information will be provided about the ;). Sara’s going to “just” ski her White Band this winter, too. We have been telling you for some time that we are going to introduce the possibility of making the Bands in STAGES. The idea now is also that it will be in RELAY form. Well, it might be a little while. The technical challenge, and therefore the economic challenge of putting this into a functional platform, is not small. So work is underway to find funding and as soon as we solve it, the initiative starts.


Do you have any tips for those who are going to walk the green ribbon?


– Do your homework! This is an expedition, so prepare by finding out the facts, gaining experience and training. Then the mental preparation also comes along, which is crucial if you are to succeed. 
 
· Think about the importance of weight! The tour is about. 1,300 km and approx. 20,000 meters in height. Weight makes a difference. Do what you can with the budget you have. Since this year we have a collaboration with Backpackinglight.se that fits as a hand in the glove. Relevant lightweight equipment and professional know-how needed to implement in a fun, safe and responsible manner. 
 
·  Have air in the schedule for spontaneous whims. A meeting might be well worth spending extra time on. Many have made a friend for life or met their love during their turn.
 
· Thoughtful depots are good, but not always necessary. It is possible to shop along the way and thus support local shops. This also opens up to change your luck in the meantime, as you are not locked to certain depots.
 
·  Let the body get used to it. Add shorter day lengths at the beginning. Most people who break do it in the first part. Healing out an overwork during the tour rarely succeeds. The body’s hardness increases over time, as does the ability to absorb food.
 
·  A couple of bonus tips – dishcloth to condensation in the tent and a “quick” (light, sound-dried) towel is great!

And to those who are going to take turns the white ribbon?

-(The above, the tips for the Green Ribbon, of course also apply to the White Ribbon)

-Bring a retaining wax. Do not only trust your skins, in case of strong cold they can let go. A green cold wax can also keep the clatter away from the skis when nothing else helps.

Moisture barrier in the boots. Thin wool or synthetic stocking closest to the foot, then (ordinary) freezer bag, over it a warmer wool sock. Most often it is the moisture from the inside that soaks down the boots – and wet, icy boots in the morning are no hit. Alternatively, boots with loose lining e.g. Lundhags Guide Expedition, where you can change.

-Thin hooded windbreaker. Then the shell jacket can mostly be in the sled. Protection of the face. Find a good system of goggles and face mask that doesn’t leave the nose or cheekbones alone. In addition to the obvious danger of ostracized, when this works well you become less stressed.

The Green Ribbon starts (or ends) in Grövelsjön.

Fun Facts about the WGR

RECORD YEAR 2021 In the current year 2021, the following “Band record” has been broken:

Number of notifications GR: 93 pcs (approx. 60 pcs 2020)  

Number of GR completed: 71 pcs (40 pcs 2020)

Fastest on foot:  Simon Österlin La Mont, 22 days (21 days 7 hours and 38 minutes. 6.5 hours faster than previous record) Gröv-Treriksröset.  

Fastest cycling/running: Jörgen Johansson, 16 days, Grövelsjön-Abisko.

Youngest:  Karl Nordborg, 11 years old (with his father), 65 days, Grövelsjön-Treriksröset  

Farthest: Peter Bergström 63 years, 76 days, Gröv-Trer-Gröv. 1,500 miles. – “yo-yo hike”  

Most GR: Peter Bergström, total – with this summer’s “yo-yo” – 5 times Gröna Band.  

Most Bands:  Lina Hallebratt, 7 times (6 Vita, 1 Green, of which 2 pcs in winter 2021’s yo-yo expedition). Lina has twice been named ADVENTURER OF THE YEAR for her tours of the White and Green Ribbon.

Lina Hallebratt has most bands, six white and one green.

Number of nationalities of approved “Bandare”: Germany, Finland, Denmark, Switzerland, England, Netherlands, Czech Republic, Greenland, USA, Austria, France, Sweden.

Completely a total of 265 approved Green Bands have now been implemented (in 2011-2021), of which 38% were women and 62% men, aged 11 to approx. 73 years old. For the White Ribbon the corresponding statistics are 81 approved bands (2010-2021), of which 32% are women and 68% are men. Of the notifications received to Green Ribbon is estimated approx. 65-70% complete the tour in its entirety and the mountainfarer has received his diploma. The corresponding figure for the White Ribbon is slightly lower and is about 60–65%.  

Recommended gear

At Backpackinglight.se you ca read more about recommended lightweight and robust gear that will hold through out the long hike. What has been used before and so on. Also, all future participants on WGR get a rebate code if they need to upgrade some gear. Have a look here

Booking, more info

For more information about the WGR, please visit their webbpage: https://www.vitagronabandet.se/en-GB

/Marcus Falck

backpackingblogPhotographyTravel Photography

Hiking with camera gear

on October 6, 2021

Bringing a camera

Fall and winter is the best time of year for photography on the trail. From all the autumn colors to the northern lights shining bright in the cloudless sky. I love Autumn for photography, and I would guess that the majority of my best pictures come from this time of year. My biggest problem with hiking ultralight, is bringing a camera – do I bring a full-frame? Perhaps a little compact camera? or more recently, maybe just my Iphone. However, in the autumn I am less concerned about ultralight, and more concerned with getting the best colors in my photos. I can’t stand sitting in front of a computer and spend hours editing photos, so I bring my full-frame in the autumn and focus on quality. 

The opening back panel on the F-stop gear backpacks is a great way to carry camera gear on the trail

Of course bringing a full-frame camera also has its own issues: How do I keep it dry? how do I carry it comfortably and so on. On my recent hiking trip to Borgafjäll here in northern Sweden, my Canon eos-r took a bath and got forever ruined. An expensive mistake. The lesson? Protect your camera, even if it has weather sealing. 

5 tips: 

If your more of a hard-core photographer, take a look at F-stop gear. These bags are proper hiking backpacks with solid frame and hip-belts, but also built specifically for bringing tons of camera gear. Hooks, pockets for filters, ICU (internal camera unit) and back panel entry, make these backpacks sublime for photography orientated hikers.

I personally use the F-stop ICU unit inside my HMG backpack. Works like a charm.

If your like me and think the F-stop bags might be a bit heavy for most use, use an ICU (internal case unit) inside your ultralight backpack. When I hiked Padjelanta trail last year with my Mamiya 7ii and a couple of lenses, I had an F-stop ICU inside my HMG windrider 4400. Worked great, not as easily accessible as using a F-stop backpacks, but certainly a good solution none-theless

An important factor in photography is to have your camera close. On the Sarek Ilforsen I designed this with photography in mind. I put two big d-rings in the shoulder straps – this was specifically to be able to hang a front pouch with a camera in, or to hang a camera directly. But strapping my camera on the front of my shoulder straps, I have the camera close to my eyes, and it has the added effect of balancing my entire pack for a better overall feel. 

Another tip here, not necessarily coupled with carrying your camera, but with being able to keep your lens clean. Bring a proper lens cloth! This happens to me from time to time that I forget to bring a small micro-cloth that can clean my lens. After a day of rain I have spots and smudge marks all over my lenses.

 

Having two big d-rings on the soulder straps is a great way to keep your camera close to your eyes.

Get out there! When I hiked Borgafjäll in September, I had no idea what the weather would be like. I didn’t care. I figured if I had clothes to keep me warm and dry, than I’d be good to go. As luck would have it the sun was shining and the clouds were clear – to my amazement, I woke up in the middle of the night, crawled out of my tent and was shocked by the incredible northern lights display that engulfed my entire field of view at the top of the mountain. I felt alone in the universe, in awe of the sights all around me. My point: Get out there if you want to get inspired. Sitting on your sofa dreaming of the perfect shot is not the way to get “the perfect shot”. 

What are your best tips for bringing proper Full-frame camera gear with you on a hike? let me know!

Kindly,

Kenneth Shaw

Check out more F-stop gear at https://backpackinglight.dk/brands/f-stop

1 2 3 … 6