The Jemtlander PullPac is an ultralight pulka for those who normally carry a pack on their back and who also want to be able to pull their rucksack (or bag) behind them when the conditions are suitable. The design of the chassis is adapted to normal-width backpacks in the 60-90 liter range that do not have overly wide side pockets. In steep and/or difficult terrain, it is a great advantage to be able to take the rucksack including the sled on the back.
A complete Jemtlander Pullpac 8L consists of a sled chassis with 3 pack straps, a pull belt and a complete pull line with carabiners and built-in suspension. (NOTE! Backpack or bag not included in Pullpac!)
External dimensions: Pullpac 8L is 77 cm long and approx. 45 cm wide at the bow. The width is more flexible along the sides, up to approx. 60 cm, and adapts to the width of the pack. Fits pack volumes of approx. 60-90 litres Material: HDPE (High Density Polyethylene) which is UV protected. The material has a thickness of 1 mm
Weight
PullPak 8L sled chassis only 0.70 kg
3 packing straps 0.10 kg
Pull belt 0.20 kg
Pull rope 0.20 kg
Total weight 1.20 kg
Our thoughts:
Jörgen Johansson, wrote many years ago about a lightweight Pulka he made for an ultralight trek through Sarek nation park, he called that converted pulka “the Ultimate Rulk”. Great story of his trek and how he used the pulk. Basically long 5000 word story condensed to a few lines here: He sawed off the back of a traditional orange pulk and strapped it to his backpack so that he could alternate from having the backpack on which is needed through certain areas where there is no trail. To being able to pull it on his pulk without having to change any configuration on the sled itself. So ladies and gentlemen, I present to you the new, improved and excellent “incredible Rulk”.
What can I say about this Pulk? It is the perfect winter UL pulk. As the Incredible rulk, you strap this onto your pack and you then can use your pulk as both a sled and protection on your pack in backpack mode. Everything you need is included, no trying to pussle together anything to get the Pullpak to work. I’ve tried it on multiple packs without issue. From a simple 55 liter UL backpack to a 100L Ymer from Klättermusen. It’s perfection in it’s simplicity.
Pullpac with the Osprey Aether pro strapped on – ken and dog on way out?
Weight:
In totalt with everything you need: 1,20 kilos
So light I could almost see myself trying this on a summer hike when I need more gear with me. Might be worth trying to pull it behind me on open mountain ranges in the summer. Not saying it would work, but I am certainly curious.
In this picture here, this is how it comes packed. Small and light.
Included:
Sled that form to just about any backpack for a nice tight fit. All the straps needed to form it and strap it to your pack and all the ropes and hipbelt needed to pull it behind you.
Conclusion:
There are a lot of sleds out there for winter hiking, but most of them all have the same negatives: They become a real pain in the ass when there is no trail. Heavy, cumbersome and large, a traditional winter backpacking sled can be downright dangerous when their is no trail. This is where the PullPac comes into play – at just 800 grams for the led itself, it allows for quick conversion from sled to backpack in those un-taimed trails. Obviously there are a few drawbacks to having such a pulk solution, but the main one being that because you are limited to the size of your pack, and UL kit is needed for best results. With a traditional sled you can pack everything including all the additional comforts you might want with you. However, with that said, you can fit a 100 liter pack on this thing, so, not sure how much of a limiting factor that is.
All in all, I really like the PullPak, and will be a Pulk that I use for all my winter hikes where I won’t be on a trail. Where there is a trail, than I think my massive pulk with dogs and/or snowmobile pulling is a better solution. Jokes aside, the Pullpak is a fantastic addition to the UL hikers kit and you won’t be dissapointed.
Plus:
Ultralight
Functional design and use
Everything needed is included
Easy to use and master
Fits most backpacks
Minus:
Not fun going downhill. No stabilizer means the Pullpac eats your heels. So best practice to use as backpack going downhill
Avnjuta lite fräscha skoterspår i början på Kungsleden.
Det finns flera olika sätt att förbereda sig inför Vita eller Gröna Bandet. En del dissekerar varje söm i sin packning, planerar matdepåer och väger varje pinal som ska med. Andra packar det man har och det som får plats i ryggsäcken, skippar mat depåerna och bara ger sig ut, utan att tänka så mycket på vad grejerna väger. Samuel Leaben Rosén har varken en packlista, eller något lättviktstält att stoltsera med. Under sina 5 turer genom den Skandinaviska fjällkedjan har han bara vägt sin ryggsäck en gång och då vägde den ca 30 kg, utan mat, dvs 15-20 kg mer än många andra som vi har intervjuat och vandrat samma sträcka. Med facit i hand så är denna story kanske inget som hör hemma på varken Backpackinglight.se eller Ultralight and Comfortable eller någon annan lättviktsblogg för den delen. Men när jag intervjuade Samuel så slog det mig att vi alla är olika. En del har varken tid, ekonomin eller intresset att nörda ned sig för att sen kitta upp sig med de lättaste prylarna. Om jag går till mig själv så var det först när jag fick testa lättare utrustning som jag förstod det stora värdet i det och hur mycket det faktiskt maximerade min totala vandringsupplevelse. Jag hade inga problem att bära på 30 kg men det tog på och jag var ofta helt tömd på energi när jag kom fram till lägerplatsen efter ett pars mil vandring. Men att göra det i 130 mil, kräver yx-pannben och en vilja utöver det vanliga, något som jag inte skulle råda någon att göra. I slutet på denna artikel kommer jag försöka förklara fördelarna men att minska ned sin bärvikt och vad som händer när man bantar från 30kg till 15 kg, inte bara att du rör dig smidigare utan faktiskt försöka påvisa den “ränta på ränta” effekt som faktiskt uppstår. Fram tills dess, här är Magnus egna story:
Kul att du vill vara med, berätta för läsarna, Vem är 5-bandsmannen Samuel Leaben Rosen?
-Tänker på det ibland och jag vet inte riktigt. En småcharmig karlslok i 40-årsåldern utan högt flygande planer eller stora ambitioner, kanske. Nåt sånt hade jag förmodligen skrivit på en eventuell tinder profil. -Om någon tycker jag är mer, mindre eller något annat, måhända att de har rätt. Jag varken vet eller bryr mig. 5-Bands mannen. Det är förmodligen aldrig någon som kallat mig det, inte ens jag själv. 5-sekunders mannen har jag väl hört några gånger, det är förvisso en helt annan historia. Det som drivit mig att trampa och skida genom vår svenska fjällvärd är mestadels slumpen. Att jag dessutom för ungefär 5 år sedan inte har ett heltidsarbete utan drängar runt som en kommunal timvikarie har gett mig både tid och frihet att göra lite vad jag vill.
Hellre stå på en sten och spela ball än att sitta på den och böla.
–Berätta om dina turer?
-Första gången skedde genom att en god kamrat föreslog att vi skulle köra Gröna bandet ihop. Jag tänkte väl då: -Visst, varför inte! Att min kamrat sedan fick förhinder att hänga med, det där med att livet kommer emellan, stoppade inte mig. Som jag skrev innan så har inte jag riktigt samma liv, åtaganden eller ansvar. Jag var fortfarande inställd på att dra iväg och hade sett till att inte knyta upp mig, lova bort mig eller planerat in något annat. Så efter att kräva skjuts till Grövelsjön av tidigare nämnd kamrat så gav jag mig iväg.
-Andra gången hade min kamrat lyckats pussla och planera bättre i sitt ansvarsfulla och upptagna leverne att han kunde hänga med. Vi hade ju sagt att vi skulle göra detta tillsammans och det var något både han och jag ville göra. Så vi fick vårat äventyr, ett år försenat men tillsammans.
-Tredje gången och första vita. Det går ju att göra det på skidor också, undra om jag klarar av det? Det går säkert att fundera över och komma fram till ett realistiskt svar. Eller, så kör jag bara och ser om det går, och det gjorde det!
-Fjärde gången och andra skidturen. Två gröna, två vita. Det låter bra, det är viktigt med balans.
-Femte gången och tredje gröna. Via fejjangruppen eller hemsidan blev jag varse att det introducerades en special patch för de som gjort det fem gånger. Jag kunde inte låta bli att tänka: Den patchen vill jag ha, och så blev det också.
Ett par trötta skidfötter. Detta var dagen innan jag besökte Alko i Kilpisjärvi. Något senare infann sig ett vansinne av smärta kryddat med brännvin. Detta ledde till att jag drog min mora och knivade upp mina pjäxor för att få lite tåutrymme. Fick fixa dem med en uppskuren drybag på kvällen för att slippa få in snö i dem, rätt val.
Vad är det som driver dig till alla dessa långturer?
-Det var ju såklart någonting som fick mig att fastna för slitiga långturer under och efter den där första vandringen. Grunden i utmaningen är något som är väldigt tilltalande för mig i sin enkelhet. Ta dig därifrån till dit och gör det för egen maskin. -Fan så skönt. Det är givetvis jobbigt, jävligt och jävligt jobbig! Men att varje dag veta exakt vad som ska göras. Det ska gås eller glidas, beroende på årstid. Denna ljuva enkelhet! Att det dessutom innebär att jag får vara ute och uppleva naturen och allt hon har att bjuda på. Jag upplever henne som mer sträng än öm. Om någon undrar.
Början på slutet någonstans i Norge.
Berätta om dina Bandet minnen?
-Finns några att välja på. De som har berört mig mest är möten med främlingar som hjälper en, så häng med och minns dem med mig:
Första Gröna Bandet turen.
-Oerfaren och småvilsen i Jämtlands-vischan och det smyger sig upp någon gammal Toyotahistoria (kan ha fel här, är inte så bra på bilar) längst vägen. I den sitter en vithårig farbror och undrar om jag ska förbi bystugan. Jag saknade vetskap om både bystuga och farbror, så jag svarade väl något i stil med: Ehh,… Ok! -Det var så jag träffade Stig för första gången. Ett väldigt bra möte och ett minne jag ska vårda lika ömt som en skål fylld till bredden med nymjölkad mjölk.
Under Gröna Bandet nr 2 så finns det en som jag ibland tänker på.
-En man vi träffade i Valsjöbyns lokala bodega. Vi var därinne för att handla något vi behövde men mestadels unn vi ville ha. Vi frågar expediten om det måhända går att köpa piprensare, vilket tyvärr inte gick. Efter några minuters scrollande i butikens hyllor så dyker mannen upp. Med sig har han en påse piprensare och erbjuder oss dem. Utan att be om något i ersättning. Den här mannen har alltså överhört vår förfrågan, åkt hem för att hämta piprensarna och sedan tillbaka för att skänka dem till oss. Bara för att vara snäll. Vackrare än alla utsikter sammanslagna.
Första skidturen.
Ett ganska kargt välkomnande till Jämtland denna gång. Strax efter Helags så stormar det på ordentligt vilket leder till en bortblåst skida. Så efter en slitig fjälltur till fots in i Vålådalen. Skidlös, skitsur och ledsen stannar jag kvar över natten efter att ha pratat med tjejen som kan ha varit sportchef. På förmiddagen så har sportchefen blivit påverkad av mitt slitna anlete och ledsna hundögon. Hon har funnit i sig hjärta, viljan att hjälpa mig fortsätta på mitt äventyr genom att iordningställa en hyrskida åt mig. Så rart så jag blir nästan tårögd.
Senare samma skidtur kom jag till Raukasjö och hade då pulktrubbel istället. Återigen med detta slitna anlete och ledsna hundögon fick jag hjälp av Tommy att ordna pulkans underrede. Väldigt snäll man, gubbsträng men snäll.
Vid en finländsk autiotupa, fast i Finland. Jävla Covid.
Andra skidturen.
En tur som gick bra, bortsett från allt covid-kaos som världen drogs med. Jag träffade Kent i Rötviken. Jag gillar Rötviken för att det heter just Rötviken, men vem gör inte det? Jag gillar Kent för att han är skön. En klassisk urstockholmare, kört taxi och nu sadlat om till att arrendera camping.
Den sista färden. Eller den senaste i alla fall.
-Efter att ha traskat genom Tärnaby, denna gång på väg söderut. Här har jag slängt upp tältet på någon form av vändplats avsedd för skogsmaskiner, längst med en grusväg, då en kvinnlig bilist plötsligt stannar till och undrar om jag är ute och “grönabandar”, vilket jag var. Efter några tips om tältplatser och allmänna trevligheter undrar damen om jag behöver något. Jag tänker, varför inte, jag kan väl lika väl fråga. Du har ingen sprit kanske? -Undrar jag. Nej tyvärr, svarar hon. Men hon har knappt hunnit avsluta svaret innan hon utbrister: -Nej, vänta! Efter ett kort rotande i bilen har hon lyckats trolla fram en flaska Baileys som hon glatt avvarar. En trevlig och oväntad present!
Någon halvkilometer från Sälkastugan kunde jag sitta vid tältet och glo på andra fjällfräsare. Lite ensamhetens sällskap. Det sällskap jag gillar.
Hur ser din packning ut och hur förbereder du dig inför en långtur?
-Jag är ganska oplanerad vad gällande packning, vilket leder till att jag ofta bär en ganska tung ryggsäck. Har en snigelmentalitet, är tung och långsam då jag bär hela huset på ryggen. Man måste ju vara redo för vad som kommer! Det är dessutom ofta mat och onyttigheter som väger mest och det kan jag alltid äta upp om jag vill bära lättare. Utöver allt som är nödvändigt. Mat, tält, sovsäck, liggunderlag, kök, ombyten etc. så tycker jag det är väldigt skönt att ha med lurar till telefonen så jag kan lyssna på musik ibland. Någon typ av rast sko är något som jag gillar att ha med, är det inte vinter och snö så använder jag en badsko från Lidl och är det skidåkning så har jag en bivy boot.
-En pissflaska är heller inte så dumt, särskilt på vintern. Finns säkert många som håller med mig och kan känna igen sig. De där gångerna vi legat i våra tält, pissnödiga, sura och våndats av en fruktansvärt stark ovilja att ge oss ut i rugget utanför den skyddande tältduken. En pissflaska löser de problemen, i alla fall för den penisbärande delen av befolkningen. Vet inte om det finns andra lösningar.
En uppgiven en efter 500 m uppför Jakobshöjden. Vad i helvete har jag gett mig in på? Om jag inte missminner mig, var det något åt det hållet jag tänkte.
-Efter att ha bestämt att jag ska iväg någonstans så går jag några dagar och tänker mig att jag är ute. Då är det lätt för mig att visualisera vad jag vill ha med mig. Kommer jag på någonting utöver grunderna så lägger jag det på minnet, sen kvällen innan jag ska dra så slänger jag ihop det jag tänkt mig.
-Jag har bara vägt min packning en gång. För att jag vet att den alltid kommer vara så onödigt tung, så jag vill inte veta. Lite som när en drar sig för att öppna en faktura som kommer vara smärtsamt för plånboken.
Den gången jag vägde den var på sista bandetturen, när jag kom ner till Abisko. Så från Kilpisjärvi till Abisko, vilket tog en dryg vecka. Då vägde den 28kg. Så några kilon över 30 gissar jag att den väger vid start.
Jag skickade ut depåer under den första Vita Bandet turen. De andra gångerna har jag handlat längst vägen. Då har det blivit vid Åre, Gäddede, Klimpfjäll, Valsjöbyn, Tärnaby, Hemavan, Ammarnäs, Jäkkvik och Abisko. Beroende på vilken väg jag tog och om jag behövde fylla på. Har föredragit detta eftersom jag då med säkerhet vet att inget kommer försvinna med posten.
Nyshoppat unn från Klimpfjäll avnjuts i tralligt väder och gott sällskap.
Utöver det har det inte funnits minsta skam att rota igenom efterlämningar i de fjällstugor som besökts. Eller att unna sig en frukostbuffé om den möjligheten funnits.
Några nya turer inplanerade?
-Absolut. Jag kommer dra iväg på något mer av en rekreations tur i juli/augusti. Har inte bestämt riktigt var, men blir till fjälls i alla fall. Och tänkte då ta med min packning till er på Backpackinglight.se så får ni kitta upp mig med lättare prylar, så ska jag skriva sen om skillnaden.
–Med detta så vill jag tacka för din medverkan Samuel och ser fram emot att göra dig lättare till din nästa tur!
Från 30 till 15 kg
Har som sagt lovat att hjälpa Samuel att gå ned i bärvikt till sitt kommande äventyr är att minska hans bärvikt från 30 kg till ca 15 kg. Så en spännande fortsättning följer! I Nedan bild har jag beskrivit vad som händer när du avlastar ryggen med 15 kg och vilka fördelar det ger. Fler tips och motiv till att vandra lättare hittar du här: 5 lätta tips.
Hoppas ni tyckte artikeln var givande. Kom gärna med kommentarer eller frågor. Mvh
När kylan får klockorna att stanna, när solens strålar inte längre når upp över talltopparna. Tidpunkten på året då hundratals traktorförare varje morgon går upp för att hålla Norrlands tusentals mil vägar körbara. Vi pratar om Januari 2022, och livet liksom längtar efter ljuspunkter. Ken har redan gjort något åt saken och tagit första bästa flyg till Gran Canaria för att vandra, medan jag sitter ensam på Backpackinglights kundtjänst och drömmer om kommande äventyr efter att ha intervjuat Peter Bergström. Peter hade sommaren -21 vandrat Gröna bandet fram och tillbaka, en sk. Jojo vandring. Jojo, tänker jag, det skulle man ha gjort, när telefonen plötsligt ringer…
En man som presenterar sig som David Stillman ringer och berättar att han skulle behöva hjälp med utrustning. Pacific Crest Trail väntade och jag fick uppdrag att optimera hans utrustning inför den kommande vandringen. Precis vad jag behövde!
Pacific Crest trail (PCT) är en 426 mil lång vandringsled som löper mellan Mexikanska gränsen i söder, till Canada i norr. genom öken, bergskedjor, strömmande älvar, höga höjder, snö, is och allt däremellan. David vandrade en del av PCT nu i somras och jag fick nu under hösten möjligheten att ställa några frågor om äventyret.
Hur förbereder man sig för PCT?
-Det finns gånger man kan chansa lite och det skulle fungera ändå, men att förbereda sig för en långvandring i vildmarken är inte en sådan gång, säger David och fortsätter. Just Pacific Crest Trail eller ”PCT” som den kort heter, är en extra lång långvandring, vilket gör den än mindre lämplig för chansningar. Här är man ”on Your own, säger David.
-Vid något tillfälle tänkte jag att det kan väl inte krävas så mycket annan utrustning än den jag redan har d.v.s. en klassisk svensk setup med Lundhagskängor och Fjällräven ryggsäck men efter en del research så landar man ändå i att försöka minimera vikten när det blir långt. Det blir i slutändan likväl än avvägning av hög komfort i själva vandringen dvs låg vikt eller hög komfort i nattlägret dvs hög vikt och det är väldigt individuellt vart den gränsen går.
Efter en del avvägningar med arbetsgivare och familj blev startdatumet den 13:e juni. -Vid den tidpunkten startar man inte vid mexikanska gränsen, det blir helt enkelt för varmt för en blek nordbo som jag, tillägger David. -Jag valde därför att starta i Walkers pass, dvs i höjd med Ridgecrest.
-Tidpunkten gav mig dessbättre lite mer tid för att finslipa på planering och inköp av utrustning samt komma i bra form. Här var gänget på Backpackinglight.se i Umeå till stor hjälp. Vi bollade olika alternativ och landade i ett par avgörande vitala utrustningar som fungerade bra.
Berätta om din utrustning, vilka prylar var du mer eller mindre nöjd med?
-Valet på ryggsäck blev en Gossamer 60L. När jag fick hem den såg den väldigt liten ut och det såg helt omöjligt ut att få ner dom saker som jag hade på listan men dom väl tilltagna meshfickorna gjorde ett bra jobb och efter ett tag får man in en bra packningsrutin. T.o.m. den stora björnburken som var obligatorisk i norra Kalifornien gick att få in under locket…men det var tajt.
Ett annat bra val var vandringsskorna, för kängor går bort, menar David. – De är för tunga och torkar väldigt långsamt efter ett vad. -Så det är s.k. trail runners som gäller. Mitt val föll på Altra’s Lone Peak. För oss med bred tåbas är de helt underbara. Gott om utrymme att vicka på tårna och skönt när man går i branta nedförsbackar. Otroligt lätta dessutom. En nackdel om man väger över snittet kan vara att man kan ”gå igenom” när man går på kantiga, spetsiga stenpartier.
-Med en ny rygga och nya skor så kunde den viktiga förberedelsen på allvar starta. Vid varje tillfälle åkte rygga och skor med och på helgerna så var det alltid ett längre pass inplanerat. Först med nätta 6–7 kg i ryggan och senare i schemat med ca 15 kg. Det kan faktiskt vara svårt att hitta tunga små saker som går ner i en ryggsäck så man tar vad man har. I mitt fall kom diverse utrustning från garaget väl tillhanda såsom skruvdragare, batterier och tänger.
David fortsätter: -Mitt Triangia kök var heller aldrig aktuellt och istället blev det en investering i en Soto Windmaster med inbyggd tändare samt en titanpanna Toaks 900 ml. Fungerade fantastiskt bra!
-En sak som skiljer sig från en svenska vandring är vattenkvaliteten och vattentillgången så möjlighet att filtrera vattnet är ett måste. Ha med dig ett vattenfilter. Sawyer squeeze gjorde jobbet för mig.
Istället för att bära på vatten så tog David med sig en Cnoc Vattenbehållare samt vattenfilter.
En av de tyngre investeringarna rent ekonomiskt som David gjorde var ett nytt tält. -Zpacks har genomgående väl genomtänkta, lätta och stryktålig utrustning att erbjuda. Själva tältvalet gick till Altaplex. Nu snackar vi om ett tält under ett halvt kilo! Det är ett en persons tält men man får in mycket av utrustningen om man är normalstor. Det kändes aldrig klaustrofobiskt, tillägger David.
På listan av inköp som David ångrar finns Zpacks belt pouch och wallet: – Jag hade front pouch’en i midjebältet men det satt aldrig riktigt bra och jag var nära att glömma den flera gånger efter raster.
-En annan detalj som aldrig kom till användning, var gaiters. Visst kom det in nått gruskorn nu och då men det funkade bra utan och funkar det utan, så finns det helt enkelt ingen anledning att släpa på dom.
-I öknen så varierar temperaturerna kraftigt mellan dag och natt. Det är även blåsigt många dagar och då är en liten smidig regnjacka en bra detalj även fast risken för regn i princip är minimal i den här delen av PCT. OMM’s Halo Smock är ultralätt och kom väl till användning.
-När väl äventyret startade kände jag mig trygg med min utrustning och fysik men det är också lite beroende hur man är lagd när det gäller förberedelser och tillgänglig budget. Visst skulle man rent teoretiskt kunna gå med skandinavisk uppsättning men det är något jag inte skulle rekommendera. Men faktum är att det skulle vara väldigt kreddigt och det skulle dra till sig en mängd frågor och intresse.
-Väl ute i vildmarken är det mycket det mentala och inställning som avgör ändå, förutom förberedelserna. Under en längre vandring så kommer det dippar, så är det. I mitt fall slog höjdsjukan till. Först lite diskret men sen mer allvarligt och i dessa miljöer är det en sån typ av chansning man inte vill laborera med för mycket. Efter inrådan från läkare så hoppade jag av vid Toloume Meadows. Det dog en ung holländska i maj förra året under sin PCT vandring, just pga höjdsjuka och jag ville inte hamna i en situation där jag tog dumma beslut och äventyrade min hälsa ännu mer.
-I slutändan blev det ett fantastiskt äventyr med massor av nya intryck. Det är ett härligt gäng där ute och tillsammans med de underbara vyerna så är det helt oslagbart häftigt.
Innan vi avslutar vill David passa på att tacka och lyfta fram Peter Bergström, Tomas Säll och Thomas Vincent.
Att jag älskar att skriva om vandringsäventyr har nog inte förbigått någon. Varje skildrad vandringsresa ger mig nya infallsvinklar, erfarenheter och kunskaper. Och när man får en mapp full med bilder och godbitar så känner man sig som ett barn på julafton. Första gången jag hörde om Jonas och Kattas planerade äventyr var under våren 2022 när paret kontaktade oss på Backpackinglight.se. Gröna bandet väntade och vi fick äran att hjälpa till med att förse paret med utrustning. Det här är deras vandringsberättelse som avhandlar alltifrån vägval, planering, missöden, utrustning och som avslutas i en Jaguar från Karesuando…
Jonas och Katarina Kullenhausen bor med sin 2,5-åriga schäferblandning Bysen i Närke. Tidigare har de bott i såväl Stockholm, Köpenhamn och Malmö men deras kärlek för naturen har fått paret att flytta ut på landet. -Naturintresset har alltid funnits nära, säger Jonas men tillägger att de aldrig gjort några längre vandringar tillsammans, innan deras Gröna bandet tur.
Vägval och planering
På Vitagröna bandets hemsida kan man följa samtliga vandrares vandringsvägar. Jonas och Kattas vägval styrdes till viss del av att de hade med sig sin kära och fyrbenta familjemedlem Bysen. Jonas förklarar:
-Eftersom det krävs en avmaskning av hunden innan man går in i Norge var det inte aktuellt för oss att passera in i Norge förrän efter Abisko och eftersom det inte är tillåtet med hund i vissa nationalparker såsom Padjelanta och Sarek var det givet att vandra längs Kungsleden. Sen ville vi också väldigt gärna uppleva Kungsleden då vi inte vandrat den tidigare, något vi var väldigt glada för att vi gjorde då omgivningarna runt leden var otroligt vackra. Eftersom Lapplandsleden invigdes förra året så bestämde vi oss för att testa den. Utöver detta så ville vi i stort undvika asfalt så mycket som vi kunde för att det sliter, kanske framförallt på hundtassar. Vi tog hjälp av tidigare bandare och studerade deras vägval samt satt ganska många timmar med Lantmäteriets karttjänst “Min Karta” samt appen; Fjällkartan. Även traditionella papperskartor var också till stor hjälp. Då vi startade tidigt på säsongen och därmed misstänkte höga flöden samt att vi inte vadat med hunden tidigare så bestämde vi oss för att gå över Gåsen istället för det ganska berömda vadet i Härjångsån innan Vålådalen.
Trions vandring från Grövelsjön till röset uppgick till 1284 km och tog 59 dagar att genomföra. De hade i sin planering tagit höjd för ca 75 dagar då de inte ville stressa och kunna ta oplanerade vilodagar om behovet skulle dyka upp.
Nedan finns de olika etapperna som Jonas, Katta och Bysen vandrade. Vill du se en mer detaljerad karta över vandringen så kan du kika här
Depåer och vilodagar
-Vi hade planerat in depåer med tillhörande vilodag ungefär var 7-10 dag, förklarar Jonas. Anledningen att vi skickade en hel del var främst för att hunden har lite kinkig mage och vi ville inte experimentera med foder utan köra på det som funkade hemma men som inte finns på så många ställen. Och eftersom vi då ändå skulle skicka en låda så passade vi på att skicka till oss själva, bl. a frystorkad frukost som vi köpt ett stort parti av, gas, snacks, hygienartiklar m.m.
När olyckan är framme
-Vårt största missöde skedde första veckan på vandringen. I Rogens blockstensterräng halkade Bysen och slog av en tand och därför var vi tvungna att ta oss till en veterinär och vi visste inte hur illa det var, om han skulle kunna äta mat eller bli svag och behöva bäras. Det var onsdag eftermiddag, vi skulle strax slå läger för dagen och närmsta veterinär som låg i Hede hade inte öppet på helgen. Därför började en kapplöpning mot klockan för att hinna dit innan helgen där vi gick sträckan vi planerat för 3 dagar på 2 dagar. Första dagen fortsatte vi att gå till 01 på natten och slog läger i regn, ganska hård vind och mörker. Morgonen efter gick vi rejält slitna upp tidigt och fortsatte gå. Efterhand började Katta få väldigt ont i knäna och de sista 8 timmarna haltade vi långsamt nedför en plaskblöt bergssida i trailskor med vatten upp till anklarna. Vid 22 kröp vi rejält mörbultade och slutkörda in på campingen i Fjällnäs och var ganska övertygade om att vi skulle behöva bryta, antingen pga. Bysen eller pga. Kattas knän som var svullna som två ballonger. Men dagen efter skjutsade Winnifred oss till veterinären som gav oss positivt besked att vi kunde fortsätta och efter två dagars sängliggande kunde Katta gå igen, även om det fortfarande gjorde ont.
Bysen vilar ut.Jonas och Bysen
Utrustning
Jonas fortsätter redogöra för deras utrustning: -Gröna bandet blev starten för oss när det kommer till att få ner vikten på vår utrustning, tidigare har vi inte fokuserat särskilt mycket på det alls. Men i och med att vi gick med i olika grupper för långvandrare och har vänner som snöat in mycket på det blev det naturligt för oss att tänka på det då vi behövde byta ut en hel del gammal utrustning och införskaffa mycket nytt.
Jonas Gear SpreadKattas Gear spredBysens gear spreadUtrustningen till äventyret: Se detaljerad packlista här:
-När det kommer till tält hade vi innan vandringen ett Marmot Vapor 2P som vi tyckte mycket om men eftersom vi skaffat en hund på 35 kg hund så behövde vi ett större tält. Vi velade mycket mellan fristående lättviktstält från Big Agnes och mer klassiska tunneltält från Hilleberg eller Nordisk då vi var lite oroliga för hur BA skulle klara sig i fjällväder men samtidigt ville vi ha ett lätt tält som inte bara skulle användas i fjällen. Efter mycket diskussioner och massvis med bra hjälp och stöd från Kiwi på Backpackinglight.se landade vi i ett BA Copper Spur 3 Platinum då vi inte vågade ha hunden i förtältet och därmed behövde mer golvyta inne i tältet. Vi har varit väldigt nöjda med tältet som är otroligt rymligt inuti, någon skrev i sin recension att det är som ett palats och det kan vi skriva under på. Tältet klarade nästan alla väderförhållanden galant, vi fick byta tältplats vid ett tillfälle när det blåste hårda byar uppe i ett pass vid norska gränsen för då blev sidan för intryckt och vi vågade inte chansa på att tältet skulle fixa det.
-Ett minus enligt oss är packpåsen till tältet som består av tunn DCF och som vi bytte ut då tältet satt utanpå Jonas ryggsäck och påsen väldigt lätt fick revor, men det är ju en smaksak. Sen är det ett väldigt välventilerat tält i och med att ytterduken inte går hela vägen ner och innertältet i princip bara är mesh. Det innebär såklart att det blir drag i tältet, något som är skönt när det är varmt men som kan vara kyligt under kalla nätter.
Jonas fortsätter: -Sovsäckar behövde vi båda införskaffa eftersom vi bara hade säckar med komfort på strax över 0 grader innan och då vi började redan sista maj så hade vi kalla nätter med minusgrader i början. Vi är väldigt mycket för second hand då det är bra för miljön och det finns en jättebra marknad för friluftsprylar så köpte vi varsin begagnad dunsovsäck. Jag köpte en Sea To Summit Spark SPIII och katta en Marmot Sawtooth. Vi är båda nöjda med våra säckar förutom att de såklart blev för varma när temperaturen var som varmast, det är svårt att komma ifrån när man är ute mellan maj och augusti och temperaturen går från minusgrader till +30. Men det funkade bra att öppna upp dem helt eller bara använda liner när det blev för varmt.
-Jonas behövde även köpa en ny luftmadrass då hans tidigare fick sätta livet till första gången vi var ute och övernattade med hunden och inte börjat med tossor, tillägger Katta. -Valet föll på en STS Etherlight XT Insulated för att den lät så bekväm i beskrivningen. Och det var ingen lögn, medger Jonas. -Den är otroligt skön att sova på och pumpsäcken är den effektivaste vi testat. Tyvärr fick den en liten punktering mot slutet som jag inte lyckades hitta så sista tiden blev ryggen lite krokig. Katta började med sitt Nemo Astro Air men frös en hel del i början och efter en del klurande landade vi i att det måste bero på isoleringen underifrån så i Hemavan köpte hon ett Thermarest NeoAir Xlite. Det var lösningen på isoleringen för hon slutade direkt frysa, däremot trivdes hon inte så bra med det då hon tyckte det var för litet och lätt att glida av.
Jonas fortsätter: – Vi köpte varsin ny ryggsäck då Katta endast hade en dagstursryggsäck sen tidigare och jag hade en gammal Fjällräven Kajka som började ge upp. Valet föll på Osprey Aether PRO på 70 liter respektive Osprey Ariel PRO på 65 liter, fantastisk bra ryggsäckar, lätta och modulära med otrolig komfort även när man lastar dem. Jonas packning låg ofta strax under 25 kg men ryggsäcken höll formen väldigt fint och var bekväm ändå. Det var flera vi mötte som frågade hur vi kunde klara oss med så små väskor och knappt trodde på oss när vi berättade vilken volym de hade eftersom de är väldigt slimmade och smidiga. Nästa gång ska vi testa att skippa fickorna på avbärarbältet helt och eventuellt sätta en flaskhållare på en axelrem. Att man så lätt kan ta av både topplock samt sidofickor och spänna åt ryggsäcken gör den väldigt mångsidig då man kan justera volymen efter tillfället. Katta som hatar topplock tog bort sitt medan jag lät mitt sitta kvar, tillägger Jonas.
-Bysen hade en Non-Stop Amundsen klövjeväska. Den var lite knepig att ställa in i början tyckte vi, men med övning kommer färdighet. Vi skickade dock hem hans väska för under värmeböljan som kom efter midsommar tog värmen hårt på honom och vi ville inte pressa honom för hårt, menar Jonas.
Andra utrustningsdetaljer vi var väldigt nöjda med var Järvenduken vi köpte till Bysen, vår UCO mini lantern som är en tältlykta för ett värmeljus som driver ut lite fukt och bidrar till väldigt mycket stämning, vår Soto Windmaster-brännare och strumporna från Darn Tough. Katta var också väldigt nöjd med att hon tog med en liten slickepott som man dels kunde äta med men dels rengöra kärlet med så att det knappt behövde diskas.
Bysens packlistaJonas och kattas sova och bo utrustning
Minnen från turen -Godbitar finns massor, starka naturupplevelser och djurmöten, fortsätter Katta, som t.ex när en örn gled ljudlöst strax över våra huvuden och bedömde om Bysen var ett bra byte eller när Jonas såg en fjällräv raska förbi tältet. Att träffa andra bandare var också en höjdare eftersom det direkt blir en gemenskap. Det var en ganska konstig känsla att vandra helt ensamma genom ödemarken fram till Treriksröset bara för att mötas av ett arbetslag från Lantmäteriet som målade om klumpen och drack kaffe. Sen var det en lite märklig upplevelse när vi bokat en taxi från Karesuando till Kiruna efter vandringen. Utanför Ica vinkar en gammal man på oss och förklarar att det var bilbrist så de hade fått låna in en bil medan han leder oss till en guldfärgad Jaguar där vi får trycka in packning, 35 kg hund och två smutsiga vandrare i friluftskläder.
Framme i Treriksröset!
Lärdomar Innan vi avslutar ber jag Jonas och Katta samla några lärdomar och rekommendationer till framtida bandare:
-Skicka inte för mycket. Om man inte som i vårt fall behöver skicka hundmat eller har väldigt specifika preferenser behöver man knappt skicka något. Det mesta finns på vägen och det känns bättre att stötta de små butiker som finns längs vägen. Vi trodde till exempel att gas skulle vara lite svårt att få tag på eftersom vi gick innan stugor och fjällstationer hade öppnat för säsongen men det fanns i varenda liten butik och kvarlämnat på campingar.
-Gå inte ut för hårt. Vi hade planerat en försiktig start och en ganska långsam upptrappning. Det var vi väldigt glada för. Man märker så otroligt tydligt att man blir starkare och segare för varje vecka som går och successivt känns distanser som i början var jobbiga knappt i kroppen. Men det sliter i början, både på människor och hund. Även om man är van vid att träna mycket är de flesta inte vana vid att gå så många timmar per dag utan längre återhämtning emellan.
-Ha rätt förväntningar. Det kommer inte vara magiskt och härligt precis hela tiden. Vi tyckte t.ex att sträckan vid Åre och upp mot Gäddede var riktigt tråkig periodvis då vi gick på vägar och började ifrågasätta varför vi gick. På det stora hela är det en helt fantastisk vandring men det är okej att känna att det inte är kul varje dag, det är lätt att få den bilden ibland och då få dåligt samvete.
-Ta hjälp av gamla bandare. Vi hade så otroligt mycket hjälp av att läsa inlägg och bloggar från tidigare bandare i vår planering. Framförallt Katrin och Elva med kontot make.memories.together, Svante Sundelin och Lina Hallenbratt. Många är väldigt engagerade och hjälpsamma i facebookgruppenoch det är sällan man behöver uppfinna några hjul på nytt. Oavsett hur liten obskyr stig eller myr man än funderar över är det alltid någon som har gått där och kan ge värdefull input. Vi är så tacksamma för den hjälp vi fick och har valt att utforma vårt instagramkonto, som heter Kullenbandet, så att det ska kunna användas som planeringsverktyg för framtida bandare med mycket information kring vägval, depåer, boenden med hund, packlistor osv. Har man några som helst frågor är man alltid varmt välkommen att skriva till oss.
Nedan ett urval av bilder från parets tur, se mer på deras instagramkonto: Kullenbandet
Hoppas ni tyckte artikeln var intressant. Tack Jonas och Katta för ert deltagande och alla fina bilder och intressanta texter. Har du ett äventyr som du vill berätta om så får du gärna maila mig på info@backpackinglight.se eller tagga oss på Instagram #backpackinglightse. Du hittar även fler, liknande berättelser här på vår blogg om du scrollar nedåt.
I slutet av maj fick jag ett mail av två Umeåtjejer som behövde införskaffa sig ny utrustning. Lättare Tält, liggunderlag, sovsäckar och ryggsäckar stod på önskelistan inför den tur på ca 1300 från Grövelsjön till Treriksröset. Någon dag därpå träffas vi på Backpackinglights Showroom i Umeå för att testa ut prylar och jag blev helt klart blir smittad av deras pepp och förväntningar inför det kommande äventyret. Tänk att få spendera en hel sommar i de Svenska fjällen. En dröm! Men jag blev ganska fort tillrättavisad att det handlade om en tidsram på sex och en halv vecka och att det inte fanns mer tid för att genomföra Gröna bandet. Tempot skulle hållas relativt högt och blev därför en del av ekvationen vid val av utrustning.
Sofie Ahlberg är en 34-årig ulricehamnare som flyttade upp till Umeå för sex år sedan. I samband med det tog hennes friluftsintresse fart. Idag gör hon allt ifrån korta dagsutflykter till längre vandringar. Löpning och skidåkning är stora intressen som hon gärna kombinerar med fjäll. att hon gillar utmaningar är något som vi alla som läser detta förstår. Sofie är även ledare i IKSU Frilufts sedan några år tillbaka. Här är hennes Gröna bandet resa:
–Berätta om vandringen
–Det är svårt att beskriva en vandring på 42 dagar. Den innehöll liksom så mycket på så många olika sätt, både natur- och vädermässigt men också känslomässigt. Jag startade ihop med min kompis, som fick problem med en fot och tyvärr fick avbryta efter 12 dagar. När jag morgonen efter fortsatte på egen hand var det med gråten i halsen och en orolig känsla. Hur skulle det här gå? När jag sedan kom upp på fjället var det som att det släppte och jag kände mig trygg igen. En mäktig känsla. Efter några lärorika dagar på egen hand när jag knappt träffade en kotte mötte min sambo upp för att göra mig sällskap på Lapplandsleden som förövrigt blev en favorit. Då träffade vi även några andra bandare och fick känna den gemenskapen. Sedan var det dags för Kungsleden som jag gått innan. Jag var lite rädd att det skulle vara tråkigt att gå den igen, men det var ingen fara. Det blev så annorlunda från förra gången. Allt flöt på tills jag närmade mig Kvikkjokk. Då bestämde sig mitt ena ben för att protestera, började göra mer och mer ont och jag blev så ofantligt rädd att jag inte skulle kunna fortsätta. Men som tur var slutade det att bli sämre och vädret som varit som tuffast just då lugnade sig också. Ett av de finaste minnena från den etappen är Saltoloukta. Middagen och gemenskapen som blev kring bordet som jag delade med ett gäng långvandrare från USA var speciell och såhär i efterhand fascineras jag av hur viktiga de där människomötena är. Hur mycket energi det gav mig.
–Framme i Abisko väntade en vilodag innan brorsan anlände för att göra mig sällskap på sista etappen. Då anslöt även en kille från Tyskland som jag och sambon träffade under Lapplandsleden. Vi vandrade på ungefär samma vis, tidiga morgnar och ganska långa etapper. Eller som brorsan sammanfattade det. “Ni vandrar ju inte. Ni marscherar ju fram.” Trots det hade vi superfina dagar tillsammans och fascinerades gång på gång över hur fina de norska hyttorna är. För att inte tala om vyerna. Näst sista dagen mötte min sambo och hans föräldrar upp i Pältsastugan och den 28 juni fick jag äran att gå i mål tillsammans med dem och brorsan. Det går knappt att beskriva. Att komma fram till Treriksröset efter 42 dagar som jag nog ändå skulle beskriva som lite av en berg- och dalbana var en svindlande känsla. Av framförallt nöjdhet och tacksamhet över att kroppen och knoppen pallade, att det blev så bra och att jag fått uppleva så oerhört mycket på så många olika vis under de senaste veckorna. Det är så mycket jag tar med mig, människomötena, vyerna och det enkla livet.
Sofies tält, ett Big Agnes Copper spur Hv ul2 på 1,42 kg var egentligen menat för två men fungerade utmärkt som ett enmanstält.
-Du vandrade ensam under väldigt lång tid, hur var det?
–Det var verkligen en upplevelse. Eftersom att det inte var meningen från början blev det en ganska svindlande känsla när jag efter 12 dagar skulle fortsätta ensam. Måste erkänna att jag blev lite orolig för hur det skulle gå, men eftersom att jag så gärna ville fullfölja Gröna Bandet fanns det liksom inget alternativ. Det var bara att testa. Och det gick bra och såhär i efterhand känner jag att jag växt av det. Jag upplevde att jag träffade mer folk. Dels att jag tog mer kontakt, men också att andra människor tar mer kontakt när man vandrar på egen hand. Det är nog det jag tar med som den största fördelen, människomötena och vad de gett mig.
–Det jag saknade var att ha någon att bolla med i svårare situationer. Tex. vid ett vad eller åska. Men det nog också det som fått mig att växa mest, att resonera med mig själv, komma fram till beslut och känna att jag klarar det. Också häftigt att helt kunna lyssna på sin egen kropp och tex. gå på längre än planerat vissa dagar för att det känns bra.
-Sedan fick jag ju sällskap i mitten och slutet, vilket blev en perfekt kombination för mig.
-42 dagar! Berätta hur du planerade din vandring. Depåer, vilodagar mm?
–När vi planerade visste vi att vi hade ungefär sex och en halv vecka på oss. Det skulle innebära nästan 30 km per dag, vilket ärligt talat var lite av en chansning. Men det visade sig passa mig bra, ofta gick jag längre. Vi hade en ganska grov planering, indelad i fem olika etapper. Inga dagsetapper specificerade, utan det gjorde jag allt eftersom. Men rutten var satt. Även den gjorde jag små justeringar i om jag fick nys om någon annan led än den planerade tex.
–Jag hade fyra stycken depåer (Undersåker, Klimpfjäll, Jäkkvik, Abisko), vilket innebar att jag bar mat för mellan 7-10 dagar. Skulle jag göra något annorlunda skulle jag skickat mindre snacks och köpt mer längs vägen för att komma ner i packvikt.
Ett paket med proviant hämtas ut från Handlarn i Klimpfjäll.
-Jag tog två vilodagar, en i Hemavan efter ungefär halva bandet och en i Abisko inför finaletappen.
-Under hela vandringen tänkte jag mycket i delmål och firade allt jag kunde med glass. Det kan jag rekommendera starkt 🙂
-Har du några fler spännande turer på gång?
-Bara bilturer. Nej, skämt å sido. Det enda som är bestämt än så länge är en kortare tur med några kompisar till hösten. Men snart blir det nog planering av nya äventyr.
-Om du skulle ge några konkreta tips till framtida bandare?
-Gör det på ditt sätt. Det fina med Gröna bandet är att det är enkelt att lägga upp det på sitt egna vis.
-Ha en flexibel planering för att kunna anpassa vandringen efter känsla, väder och förutsättningar längs med turen.
-Man måste inte ha världens framförhållning för att det ska bli ett lyckat band. Jag och min kompis planerade med relativt kort varsel, vilket funkade kanonbra för oss.
-Är du osäker på något inför ditt Gröna Bandet, kontakta någon av oss som gått det. Tror att vi är många som gärna delar med oss av tips och erfarenheter.
-Berätta om din utrustning. Några saker i din utrustning som du är extra nöjd över eller utrustning som du kommer byta ut eller komplettera med till nästa tur?
Jag är otroligt glad att jag investerade i lättare grejer. I det stora hela gjorde det stor skillnad att bära mellan 13-17 kg istället för upp emot 22 kg som jag haft tidigare vandringar. Allra nöjdast är jag med tältet, mitt Big Agnes Copper Spur Hv UL2 som vägde hälften så mycket som mitt gamla. Jag var från början lite skeptisk till det. Tänkte att ett sådant lätt tält kan väl inte vara lika trivsamt och kännas lika tryggt som mitt gamla tält som väger 3 kg. Men sanningen är att det gjorde det. Det var rymligt, enkelt att sätta upp och ta ner och stod pall för vind och regn.
En annan sak som jag bytte ut inför GB var min sovsäck. Var helt inställd på att jag absolut inte ville ha en quilt men när jag fick testa en Enlightened Equipment Quilt hos er på Backpackinglight.se så ändrade jag mig. Är väldigt glad för det, då den varit kanonbra. Lätt, mycket skönare att sova i än en sovsäck och lagom varm. Även det uppblåsbara liggunderlaget bytte jag ut mot ett lättare. Det blev ett som egentligen är för kort, men eftersom att jag alltid sover på sidan har jag inget behov av att ha ett hellångt och kunde därigenom spara lite vikt. Ett tips jag fick av er och aldrig hade tänkt på annars. Om man vill följa din resa framåt. Vart kan man följa dig?
Vi träffar Sarekkännaren och författaren Karl Johan Piehl som skrivit boken Sarek, vandring, löpning och klättring med lättviktspackning
Karl Johan Piehl
För drygt 15 år sedan gjorde Karl Johan sin första fjällvandring i Jotunheimen och gjorde alla tänkbara fel med planering och utrustning, Karl Johan beskriver:
–Vi lånade ett tält som var av samma typ du köper i matbutiken för 300kr. Det regnade rakt igenom och med lite vind liknade tältet en vacumpåse. För att hålla hög hygien hade jag bland annat packat ett rent set kallingar, t-shirts och strumpor i bomull för var dag. Vandringen gick över Besseggen, Glittertind och Galdöpiggen och avslutades med magsjuka efter att ha druckit av vattnet nedan fjällstationen i Spiterstulen. Trots nybörjarmissarna blev turen fantastisk och fjällen gjorde verkligen intryck. Efter denna tur påbörjades evolutionen till hur jag idag gör mina fjällturer. Från 35kg på ryggen till så lite som sju kilo för att korsa Sarek.
Sedan dess har Karl Johan lagt stora delar av fritiden i bergen, som vandrare, löpare och framförallt klättrare.
–Åren innan jag fick barn så åkte jag nästan varje helg både sommar och vinter till olika klätterdestinationer, ofta Norge eller Bohuslän, och semestern spenderades i Alperna och/eller i Sarek. Nu är jag oftast hemma med barnen på helgerna, men som tur är gillar de också fjällen och vi spenderar flera veckor per år i fjällen.
–“Sarek är välbesökt i dalgångarna, men uppe i bergen finns de mest spektakulära turerna där du inte träffar någon“
Karl-Johan är fortfarande aktiv i Sarek, och har efter att han skrev sin första Sarekguidebok besökt fler områden och ytterligare cirka 30 toppar som finns med i hans nya bok: “Sarek, vandring, löpning och klättring med lättviktspackning”:
–Från början var det min dåvarande partner som föreslog att vi skulle skriva var sin bok. Även andra personer har föreslagit att jag skulle skriva om Sarek eftersom de vet att jag har god kännedom om terrängen i området. Jag har gjort ett stort antal turer i Sarek varav ett flertal i områden jag inte kunnat läsa om tidigare och ansåg jag mig ha material till en guidebok som bidrar med nåt nytt och som sänker tröskeln för att uppleva Sarek – för alla. Jag ville göra en guidebok som är enhetlig och endast baserar sig på förstahandsinformation. Framförallt toppturer och topptraverser i Sarek har jag själv upplevt att det är svårt att hitta detaljerad information om. Kanske är det för att många av de bergstraverser som jag, och andra, gör idag inte var möjliga för andra än elitidrottare förr, då alla bar på traditionell vandringsutrustning. Idag är läget helt annat och det finns otroligt spektakulära bergsturer att göra i Sarek som kan passa de flesta som gör rätt förberedelser, även nybörjare i friluftslivet. Sarek är välbesökt i dalgångarna, men uppe i bergen finns de mest spektakulära turerna där du inte träffar någon. Trots att en stor andel av alla fjällvandrare har möjlighet att göra bergsturer så ligger stora delar av Sareks massiv nästintill orört. Jag tror inte på tyst kunskap och har haft som mål att förmedla hur man går tillväga för att uppleva detta unika på ett smart sätt.
När Karl Johan beskriver responsen från boken så har det uteslutande varit positiv sådan:
–Det är jätteskoj, Jag tvekade länge för att ge ut en bok eftersom det var läskigt att bli offentlig på det viset. Det är flera personer som berättat att boken gett nya insikter och ändrat hela deras grundsyn på hur man kan röra sig i fjällen. Det känns jättekul eftersom jag själv känner att jag har fått många bitar på plats som möjliggjort ganska krävande fjällturer – för en vanlig medelålders gubbe som mig. Och detta har jag försökt förmedla i boken, utöver ruttbeskrivningarna.
I sin bok om att uppleva Sarek lyfter Karl Johan fram packlistor och ger förslag på flera fina fina rutter med magnifika vyer. Nedan visar visas ett smakprov från hans bok, en vacker vandringsrutt mellan Gasskatjåhkkå och Skarjatjåhkkå:
När vi frågar Johan om tre generella tips så kommer svaren snabbt:
-Gå med lättviktspackning. Detaljerna i packningen bildar helheten.
-Fysisk träning inför fjällturen.
-Bra matplanering, ta med rätt mängd.
–Ovanstående tips är mina viktigaste för en givande fjälltur, och de tre tipsen utmynnar i samma mål: att fjällfärden känns enkel – du får access till att uppleva max utifrån dina personliga förutsättningar. Energin kan brännas på att uppleva fjället snarare än att transportera utrustning, säger Karl Johan.
Vill du inspireras mer av Karl Johans turer, få förslag på packning, mat och mycket mer så finns boken att köpa på Backpackinglinght.se. Beställ boken här
If you want a english version of the book Sarek check here
In previous articles you have got acquainted with former White/Green Ribbon participants and everyone seems to have different stories and unique experiences from their tours. One man who possesses a truckload of experience from longer hikes is Peter Bergström who walked the Green Ribbon in 2021. When Peter arrived at Treriksröset (where many others usually celebrate their finish), he decided to walk the same way back, a hike of almost 260O km!? Peter is also the record holder with most (five) completed Green Ribbons.
First of all, tell us about you?
-I am simply a lucky retiree! I have a healthy body and have the opportunity to retire early (at 62). I was also “lucky” to be laid off from my job, which meant that I got 2 years’ salary as a “plaster on the wounds”. This has meant that I have had the time and the financial opportunity to walk a lot. I have two grown-up children, and my son has also been on PCT.
You have a record in the VG Ribbon, tell me about it? Was it decided beforehand that you would turn around and go back?
It wasn’t 100% decided from the beginning, but I planned for it. For example, the depot package (my only one, which was sent to Abisko) was prepared with new shoes, new Rocky socks, warmer clothes, etc. But somewhere along the way north, the idea matured and in the end, it felt obvious that would turn around and go back. As a true yoyo, I chose to go almost the same way back (which was part of the challenge).
You walk alone for a very long time, how Is that?
I enjoy walking alone, especially In Sweden where it is relatively easy to hike. I can decide my own habits. When I’m going to get up, take a break or if I want to hike crazy far one day. The longest trail I walked was 72 km in one day. But I appreciate meetings with other hikers, cabin hosts and people I simply meet on the tour. I’ll take the time to stay and hang out. I simply don’t feel stressed (as many people think). Meeting people is almost the greatest benefit of a hike. For example, heading south, there was strong wind for 3 days up at Helags. Then I went to Lina Hallebratt instead and had a great time there.
Peter Bergström and Lina Hallebratt
Do you have any more exciting tours going on?
-The Appalchian Trail is exciting. I hope to start this trail in February 2022. Of course I’m going to go all the way!
Your best tips to future VG-ribboneers?
-Trying hard to get the base weight down pays off. The hike will be more pleasant and easier. The load on the body is less. You don’t have to “chase grams.” If you can get the base weight down to 7-8 kg, you have come a long way. You don’t have to buy expensive “stuff”. It is enough that you simply do not include so much. Clothes are something that many people bring too much of.
Sleeping Bag
-Looking at comfort temperature can fool you a lot. If you walk far, are wet and tired (and the sleeping bag may be damp!) that combo temperature is often completely inadequate. Autumn and spring are the perfect time to test outdoors how much you freeze. It is enough to sleep on the balcony or in the garden. Have a thermometer with you so you know how cold it is. The chosen sleeping solution should work so you sleep well at minus 5. Which sleeping solution you choose is extremely individual.
Shoes
-Problems with feet are a painful and common cause to break. In 2021, it was a clear trend that more people chose to hike with trailrunners, something I really recommend. A lot of energy should be put into finding suitable shoes (in the right size). Many appreciate Altra’s shoes, the Altra Lone peak 5 seems to have significantly better durability than other Lone peak. Then you have to go, the more and longer, the better. Sometimes so far that it’s over one’s “comfort distance.” After 20-25 km, things can happen to your feet that you never experience during shorter training rounds. During the Green Ribbon hike, you should be extremely careful and take care of the smallest blow, immediately (even if it is only 1 km left to the tent site / accommodation). And wet feet! Nothing to be afraid of. Rocky goretex socks solve that problem. Highly recommended!
Food
-Many people are afraid that food will not be enough. And bring way too much. I shopped in regular supermarkets afterwards and didn’t have to donate (or send food home). If you choose to send depot boxes, do not send all the food. Only things that are expensive and hard to buy along the way, like freeze-dried. Drying yourself and packing depot boxes is time consuming, so start on time. Or shopping along the way, works great. You can buy exactly what you want, right now. Super tip: Billy’s Pan pizza (eaten cold as a sandwich).
-Any things in your equipment that you are extra satisfied with or equipment that you will replace or supplement with for the next tour?
-I am extremely pleased with my equipment. But it has taken time and many miles of hiking to choose the one that suits me. The only miss I made was not to send warmer mittens up in the pit box to Abisko. It was a heat wave when I got up and warm goa mittens weren’t really what I was thinking about… My DCF backpack from Superior Wildernes designs was great, needed neither rain cover nor liner, everything was dry no matter how much it rained. And the total volume of about 43 L was quite sufficient. The tent, Plexamide from Zpack I was very pleased with (apart from the zipper opening). Going forward will get a poncho (probably in DCF). To use in heavy, prolonged rain. Whatever you choose for rainwear, they don’t stay dry.
In 1997, The swedish newsmagazine Expressen noticed a rather unusual achievement. An achievement that later founded the idea for which became Fjällfararna’s White & Green Ribbon. During the expedition “Sweden Around -97”, Torkel and Annica Ideström made their own way around the country’s borders. The tour started at Treriksröset, with skis to Grövelsjön, and then switched to cycling to Svinesundsbron for the start of the Blue ribbon of the Sea paddles (HBB). In Haparanda, the mode of travel was again changed to bicycle to close the circle at Treriksröset. Since HBB has been an accepted challenge for many years, Torkel and Annika felt natural to manifest an equivalent challange for the mountain range. Then with two different variants, one each for winter and summer respectively. The White and Green Robbon was founded.
Today, the Ideström couple live in a house in the small mountain village Östra Vålådalen in Jämtland. From here they now run the White and Green Ribbon and annually inspire more and more people to go on long expeditions. It feels natural to start our series of articles about the White and Green Ribbon here, meeting the adventurer behind the adventure; Torkel Ideström:
Torkel Ideström
What’s the White and Green Ribbon (WGR)?
-The idea behind the ribbons is that you can make your own way from Grövelsjön in the south to Treriksröset in the north, or vice versa, a distance of about 1300 km through our Scandinavian mountain chain. The journey shall be carried out without a long stop and without outside assistance. The tour can be carried out all year round. The color of the bands indicates the season in which the tour was conducted. We try to draw attention to the fact that all hikers should respect and consider the environment, nature and culture they travel through. It’s an approach when you’re going to execute the band.
Are there any rules?
It is important to point out that WGR is not a competition. There are no times that you have to keep as long as the tour is carried out in a succession, without breaks. In order to avoid excessively strict rules, there are no restrictions on modes of travel, except that you should pass west of a number of places (see map below) and that you are not allowed to travel motorized. The use of dogs, kite, is allowed but will be registered as such variant. This is so that certain comparisons can be made and that it is also easier to draw experience from a particular mode of travel.
Can anyone do it?
-The challenge requires both physical and mental strength, as well as a healthy “public conscience” and safety mindset. At the same time, it is up to each mountaineer to complete the tour entirely based on their own circumstances, which means that those who complete the tour get a fantastic experience for the rest of their lives. Our youngest participant who has passed the band is 11 years old and the oldest is 73 years old. However, the severity should not be underestimated.
Tell us about the 2021 season?
-It has been a fantastic year, when many people chose to stay in Sweden because of the pandemic. Provided the perfect opportunity to complete a real adventure and a great experience at home. Admittedly a bit messy with accommodation in cottages and crossings across borders on, but which most people still took with peace. An adaptation on our VGB’s part was to approve Abisko as a start or finish place, as the possibility of reaching Treriksröset was considered too tough as you could not enter either Finland or Norway. For 2022, however, order has been restored. The Treriksröset is and remains our outpost to the north.
What does the future look like?
-One of the goals has been to establish The Ribbons as a real outdoor classic, which it has really become. Interest in long-distance tours looks to be growing steadily and is just right in time for a sustainable transition. The great adventure is on our own home mountains. Long all-inclusive flights don’t have to be our biggest dream. In order to further facilitate the Bands and strengthen the local, Svante Sundelin at VGB’s assignment has made a large compilation of so-called ” verified pit stops” that will be posted on the Banden website shortly. We have also headhunted Sara Wänseth, former CEO of SOG (Swedish Outdoor Group). First and foremost, she will now be project manager for FJÄLLTRÄFFEN in Grövelsjön this spring. More information will be provided about the ;). Sara’s going to “just” ski her White Band this winter, too. We have been telling you for some time that we are going to introduce the possibility of making the Bands in STAGES. The idea now is also that it will be in RELAY form. Well, it might be a little while. The technical challenge, and therefore the economic challenge of putting this into a functional platform, is not small. So work is underway to find funding and as soon as we solve it, the initiative starts.
Do you have any tips for those who are going to walk the green ribbon?
– Do your homework! This is an expedition, so prepare by finding out the facts, gaining experience and training. Then the mental preparation also comes along, which is crucial if you are to succeed.
· Think about the importance of weight! The tour is about. 1,300 km and approx. 20,000 meters in height. Weight makes a difference. Do what you can with the budget you have. Since this year we have a collaboration with Backpackinglight.se that fits as a hand in the glove. Relevant lightweight equipment and professional know-how needed to implement in a fun, safe and responsible manner.
· Have air in the schedule for spontaneous whims. A meeting might be well worth spending extra time on. Many have made a friend for life or met their love during their turn.
· Thoughtful depots are good, but not always necessary. It is possible to shop along the way and thus support local shops. This also opens up to change your luck in the meantime, as you are not locked to certain depots.
· Let the body get used to it. Add shorter day lengths at the beginning. Most people who break do it in the first part. Healing out an overwork during the tour rarely succeeds. The body’s hardness increases over time, as does the ability to absorb food.
· A couple of bonus tips – dishcloth to condensation in the tent and a “quick” (light, sound-dried) towel is great!
And to those who are going to take turns the white ribbon?
-(The above, the tips for the Green Ribbon, of course also apply to the White Ribbon)
-Bring a retaining wax. Do not only trust your skins, in case of strong cold they can let go. A green cold wax can also keep the clatter away from the skis when nothing else helps.
Moisture barrier in the boots. Thin wool or synthetic stocking closest to the foot, then (ordinary) freezer bag, over it a warmer wool sock. Most often it is the moisture from the inside that soaks down the boots – and wet, icy boots in the morning are no hit. Alternatively, boots with loose lining e.g. Lundhags Guide Expedition, where you can change.
-Thin hooded windbreaker. Then the shell jacket can mostly be in the sled. Protection of the face. Find a good system of goggles and face mask that doesn’t leave the nose or cheekbones alone. In addition to the obvious danger of ostracized, when this works well you become less stressed.
The Green Ribbon starts (or ends) in Grövelsjön.
Fun Facts about the WGR
RECORD YEAR 2021 In the current year 2021, the following “Band record” has been broken:
Number of notifications GR: 93 pcs (approx. 60 pcs 2020)
Number of GR completed: 71 pcs (40 pcs 2020)
Fastest on foot: Simon Österlin La Mont, 22 days (21 days 7 hours and 38 minutes. 6.5 hours faster than previous record) Gröv-Treriksröset.
Youngest: Karl Nordborg, 11 years old (with his father), 65 days, Grövelsjön-Treriksröset
Farthest: Peter Bergström 63 years, 76 days, Gröv-Trer-Gröv. 1,500 miles. – “yo-yo hike”
Most GR: Peter Bergström, total – with this summer’s “yo-yo” – 5 times Gröna Band.
Most Bands: Lina Hallebratt, 7 times (6 Vita, 1 Green, of which 2 pcs in winter 2021’s yo-yo expedition). Lina has twice been named ADVENTURER OF THE YEAR for her tours of the White and Green Ribbon.
Lina Hallebratt has most bands, six white and one green.
Number of nationalities of approved “Bandare”: Germany, Finland, Denmark, Switzerland, England, Netherlands, Czech Republic, Greenland, USA, Austria, France, Sweden.
Completely a total of 265 approved Green Bands have now been implemented (in 2011-2021), of which 38% were women and 62% men, aged 11 to approx. 73 years old. For the White Ribbon the corresponding statistics are 81 approved bands (2010-2021), of which 32% are women and 68% are men. Of the notifications received to Green Ribbon is estimated approx. 65-70% complete the tour in its entirety and the mountainfarer has received his diploma. The corresponding figure for the White Ribbon is slightly lower and is about 60–65%.
Recommended gear
At Backpackinglight.se you ca read more about recommended lightweight and robust gear that will hold through out the long hike. What has been used before and so on. Also, all future participants on WGR get a rebate code if they need to upgrade some gear. Have a look here
Fall and winter is the best time of year for photography on the trail. From all the autumn colors to the northern lights shining bright in the cloudless sky. I love Autumn for photography, and I would guess that the majority of my best pictures come from this time of year. My biggest problem with hiking ultralight, is bringing a camera – do I bring a full-frame? Perhaps a little compact camera? or more recently, maybe just my Iphone. However, in the autumn I am less concerned about ultralight, and more concerned with getting the best colors in my photos. I can’t stand sitting in front of a computer and spend hours editing photos, so I bring my full-frame in the autumn and focus on quality.
The opening back panel on the F-stop gear backpacks is a great way to carry camera gear on the trail
Of course bringing a full-frame camera also has its own issues: How do I keep it dry? how do I carry it comfortably and so on. On my recent hiking trip to Borgafjäll here in northern Sweden, my Canon eos-r took a bath and got forever ruined. An expensive mistake. The lesson? Protect your camera, even if it has weather sealing.
5 tips:
If your more of a hard-core photographer, take a look at F-stop gear. These bags are proper hiking backpacks with solid frame and hip-belts, but also built specifically for bringing tons of camera gear. Hooks, pockets for filters, ICU (internal camera unit) and back panel entry, make these backpacks sublime for photography orientated hikers.
I personally use the F-stop ICU unit inside my HMG backpack. Works like a charm.
If your like me and think the F-stop bags might be a bit heavy for most use, use an ICU (internal case unit) inside your ultralight backpack. When I hiked Padjelanta trail last year with my Mamiya 7ii and a couple of lenses, I had an F-stop ICU inside my HMG windrider 4400. Worked great, not as easily accessible as using a F-stop backpacks, but certainly a good solution none-theless
An important factor in photography is to have your camera close. On the Sarek Ilforsen I designed this with photography in mind. I put two big d-rings in the shoulder straps – this was specifically to be able to hang a front pouch with a camera in, or to hang a camera directly. But strapping my camera on the front of my shoulder straps, I have the camera close to my eyes, and it has the added effect of balancing my entire pack for a better overall feel.
Another tip here, not necessarily coupled with carrying your camera, but with being able to keep your lens clean. Bring a proper lens cloth! This happens to me from time to time that I forget to bring a small micro-cloth that can clean my lens. After a day of rain I have spots and smudge marks all over my lenses.
Having two big d-rings on the soulder straps is a great way to keep your camera close to your eyes.
Get out there! When I hiked Borgafjäll in September, I had no idea what the weather would be like. I didn’t care. I figured if I had clothes to keep me warm and dry, than I’d be good to go. As luck would have it the sun was shining and the clouds were clear – to my amazement, I woke up in the middle of the night, crawled out of my tent and was shocked by the incredible northern lights display that engulfed my entire field of view at the top of the mountain. I felt alone in the universe, in awe of the sights all around me. My point: Get out there if you want to get inspired. Sitting on your sofa dreaming of the perfect shot is not the way to get “the perfect shot”.
What are your best tips for bringing proper Full-frame camera gear with you on a hike? let me know!
The Osprey Levity is one of the lightest 60 liter backpacks on the market. At just 900 grams, it really does push some boundaries on lightness. There are of course lighter packs, but I would argue as far as overall comfort is concerned, the Osprey Levity is top class. Atleast up to about 10 kilos. I also wouldn’t consider it the most robust or highest quality pack, but certainly, weight to comfort it’s a great pack. It has a nice aluminum frame that, much like many of the Osprey packs, creates a nice distance between one’s back and the pack itself. Which means a less sweaty back. It also sits really nice when walking and the balance of the pack is fantastic. It sits really, really nicely.
Weight:
On our scales the Osprey Levity 60 Liter pack Large weighs just under 900 grams. Which, is certainly light for a 60 liter, aluminum frame pack. Osprey was able to achieve such a lightweight by using a lighter pack material, a much lighter aluminum frame and removed hipbelt pockets and so on.
Construction:
While the Osprey Levity feels like it will fall apart after a few miles, the truth is that it’s a rather robust backpack. I have been using mine for many hikes over the last couple of years, as I like to abuse my equipment as a right of passage. I can say that the Osprey levity has so far held up just fine to all kinds of natural and unnatural abuse.
Fit:
Unlike many of the Osprey packs, the back panel can’t be adjusted, so it’s important to buy a proper size pack from the start. These packs come in small/medium/Large and hipbelt should fit just about anybody. I won’t give a size guide here, as you can find that further down on this page, but it’s just something to think about. While the back panel can’t be adjusted it does have load lifters that allows for a bit more adjustability of the pack.
Dislikes:
There is not a whole lot that I don’t like with this pack, but I can name two. 1. I don’t really like the hipbelt – with heavier weight, anything above 10kg the belt starts to dig deep into my hips. Causing bruising and overall discomfort. This is a rather normal problem for me with a lot of packs that I use, but that doesn’t mean I like it. I would like to see a thicker, fatter hipbelt with removable hipbelt pockets. 2. Osprey doesn’t seem to like packs that can stand on their own. So you will always have to find something to balance the Levity on when it’s not on your back.
Plus:
Very light 60 Liter pack (70 with external pockets)
