Month: March 2022

backpack with dogbackpackingDestinationsGearGear list

Att vandra lätt och långt med hund, går det?

Att ta sig an Gröna bandet, 130 mil genom den Nordiska fjällkedjan kräver en mix av noga planering, bra utrustning och pannben utöver det vanliga. Men hur ska man tänka och framförallt packa när man ska ta med sin fyrfotade vän på ett sådant massivt äventyr? Under våren 2021 fick jag och min vapendragare Ken äran att hjälpa det trevliga paret Elisabeth och Per Erik med att sondera fram lättare utrustning för det stundande äventyret. Det känns därför extra kul att nu får dela deras upplevelse och erfarenheter.

Foto: Elisabeth Hägglund

Berätta, vilka är ni? 

Vi är två ganska vanliga 50+ som gillar att träna och vara ute i naturen. Per-Erik har egen golvfirma och kan styra över sin tid och kunde därför ta sig ledigt över sommaren och jag, Elisabeth är fysioterapeut och hade många sparade semesterdagar som jag passade på att ta ut. Black är en mycket vänlig och sällskaplig fågeltokig treårig Engelsk setter med italienskt påbrå. 

Hur kom ni på tanken att vandra Gröna bandet?

Efter flera kortare fjällvandringar och sedan Kungsledenvandringen 2020 då vi insåg hur mycket behagligare det är att vandra under en längre tid blev vi sugna att prova att uppleva fjällen och vandra ännu lite längre. Under vandringen 2020 träffade vi även gröna bandarna Peter Bergström på fjället men kanske framförallt inspirerade Signe Johansson oss, som vi träffade i Jäkkvik och som ung tjej då valt att gå Gröna Bandet ensam. 

-Ni vandrade med hund, hur fungerade det?

Det fungerar utmärkt att vandra med hund, man har alltid ett glatt sällskap med sig. Hundsällskapet styr förstås vägvalet eftersom man inte får gå i varken Sarek eller Padjelanta med hund utan är tvungen att ta Kungsleden den biten. Vi hade inga problem med några djupare vad eller besvärliga broar men annars är förstås något som man måste ta med vid planering av vägval. En hund som vandrar 10-12 timmar kräver mycket mer energi än i vanliga fall. Black åt nästan tre gånger så mycket kalorier än han brukar så man måste säkerställa att man har tillräckligt med energirik hundmat under vandringen och depålådor med bra hundmat är därför ett måste. Likväl måste man se till att hunden är rabiesvaccinerad och avmaskad för att komma in i både Norge och Finland vilket kräver sina förberedelser.

Foto: Elisabeth Hägglund

Har ni några tips till framtida bandare som vill ta med sin hund? 

-Vi har ju ett Tarptent Stratosphire Li och hade fått tips om en sidecar till just det tältet, dvs ett separat innertält i mesh till ena absiden som Black fick husera i. Där kunde han lugnt ligga utan att vare sig bli störd eller riskera att trampa sönder våra uppblåsbara liggunderlag eller vara i vägen vid matlagning etc. Han kastade sig in i sitt eget lilla innertält så fort tältet var riggat och somnade som en stock så fort han ätit upp sin middagsmat. Sidecaren är dessutom så stor att vi fick plats med en del av övrig packning där med.
-Självklart måste man hålla koll på tassarna för att se så det inte blir nån oönskad nötning när man går så många timmar varje dag. Är det riktigt varmt och soligt kan asfalt ibland bli brännhet, då får man helt enkelt gå vid sidan av vägen. Träna hunden på att gå långt, se till att eventuella klövjeväskor sitter bra och inte ger skav – vi valde till slut att skicka hem väskorna i första hand p g a värmen. Vi hade hundvänligt myggmedel med oss men använde mest ett myggnät över huvet på Black vid raster – det funkade toppen. 

-Ha en plan för vad man gör om nåt händer hunden, om nån kan hämta, ta över om olyckan är framme. Det hade inte vi – men vi hade tur och fixade det ändå!

Hur var upplevelsen?

-Det är en speciell känsla att vara ute så länge och vandra, man kommer in i en behaglig nästan meditativ lunk som tycks passa oss. 

-Vi hade båda trott att Gröna bandet vandringen skulle vara tuffare mentalt än den var, kanske underlättade det att vi var tre (ja hunden gör stor skillnad när det känns lite tungt) och vi hade ju gått Kungsledens 42 mil året innan och visste lite vad vi givit oss in på redan.

-Vandringen är fylld av möten med andra vandrare, lokalbefolkning, stugvärdar, alla lika vänliga och hjälpsamma. På instagram är det möjligt att ha kontakt med andra vandrare, få tips om sevärdheter eller möjligen sträckor man borde undvika. 

-Väldigt många långvandrare lovprisar trailskor nu och lämnar sina tunga kängor hemma. Vi ville förstås testa detsamma, allt för att få en lättare vandring. Per-Erik var mycket nöjd med det valet i kombination med Rockysockar i gore tex vid blötväder. Jag, däremot trampade mycket tidigt i vandringen snett och sedan om och om igen som det lätt blir. Till sin stora lycka fick jag dock återse sina förhållandevis lätta Lundhagskängor i Åre och kunde därefter fortsätta vandringen norrut utan ytterligare snedtramp. Således – alla fixar inte att gå i trailskor hur gärna man än vill!

-Det största missödet under vandringen blev även nästan det största guldkornet. Plötsligt från ingenstans blev Black halt när vi kom till Hemavan. Vi hade gått hela dagen utan problem men när vi efter inkvartering på vandrarhemmet skulle ta en sväng ut igen vägrade han gå på en framtass. Vi klämde och kände på tassen men noterade inget konstigt med den och morgonen efter tycktes han vara återställd. Vi vilade en halvdag och kom iväg sent på eftermiddagen utan missöden men halvvägs till Viterstugan ville Black plötsligt inte gå längre. Vad gör man? Vi ville inte gå längre från civilisationen förstås utan valde att vända åter i sakta mak. Klockan var ganska mycket på söndagskvällen, Per-Erik chansade och ringde till Trolltunet nere i Hemavan där man var vänliga nog att ta emot oss sent på kvällen. Dagen efter blev det bilhyra och veterinärbesök, ingen allvarlig skada, lite piller till hunden och ordinerad vila helst en vecka… Hur skulle vi gör nu? Avbryta alla tre, eller skulle Per-Erik gå ensam vidare? Kunde någon komma och hämta Black, ta hem honom till Övik? Vi hade ju flera veckor kvar att vandra! 

Black blev snabbt pigg igen men skulle vi våga oss iväg igen med risk att han skulle bli halt igen inne i fjällvärlden? Det kändes absolut inte som vi ville riskera hans hälsa. Då erbjöd sig Malin som jobbar på Trolltunet att ta hand om Black så länge vi behövde, hela vår resterande vandring om det skulle behövas, så vi tvåbenta kunde efter tre dagar på Trolltunet fortsätta vår vandring utan Black. Malin tog hand om Black som om han vore en kunglighet, han fick fin mat, sova på soffan, åka gondol, vara på svamputflykter på fjället och mysa med sin nya familj medan Malin hade stenkoll efter ev. hälta. Black var pigg som en mört efter en veckas vila och efter ett samtal till ArcticAir i Hemavan fick han själv flyga helikopter till Ammarnäs där vi kunde återförenas alla tre och vandringen kunde fortsätta. Vilken lycka för oss alla och vilken fantastisk vänlighet av Malin på Trolltunet som spontant erbjöd sin ovärdeliga hjälp!

-vill ni lyfta fram utrustning som motsvarade era förväntningar? Och även om det är något som inte motsvarade dina förväntningar.

Vi är sena in i lättviktsvärlden men insåg då vi vandrade Kungsleden med 22-25kg på ryggen att andra vandrade samma sträcka med mycket lättare packning och som dessutom fungerade alldeles utmärkt. Kommer man från Övik är det lätt att tro att det enda som funkar är rejäla grejer med en liten räv på… Vi började söka oss fram på nätet men vill egentligen handla lokalt och hittade Backpackinglight.se som med norrländska mått finns i närheten (10 mil till Umeå) där vi fick personlig och kunnig service och kunde klämma och känna lite på grejerna innan vi bestämde oss. Vi bytte raskt ut vårt tält, ryggsäckar, liggunderlag och sovsäck och har nästan halverat vår vikt på ryggen. 

Vi har varit mycket nöjda med tältlösningen inklusive hundens sidecar och likaså våra sovsäckar från Sierra Design.

Det är lätt att tänka att man borde ha med sig reservutrustning men vill man vandra lätt måste man se över packningen speciellt när man är två, inte ha dubbel utrustning och man kan faktiskt komplettera på vägen om man skulle sakna något. 

Foto: Elisabeth Hägglund

 Om ni skulle vandra Gröna bandet igen, är det något som ni önskar komplettera då? 

Per-Erik planerar en repris av vandringen i år och nu utan hund och med större frihet att välja väg. Försöker nu förfina packningen ytterligare, byter ut successivt till lite lättare alternativ och självklart ett enmanstält denna gång, ett Sarek the Mid. Får vi det att fungera så går vi sista sträckan från Abisko till Treriksröset tillsammans alla tre.

Hur mycket mat hade ni med er,  fyllde ni på längs vägen? 

Vi hade mat för tre dagar enligt vår packlista på Lighterpack (se längre ned), en dag extra för hunden dock och sedan hade vi skickat depåer med jämna mellanrum (för 3-6 beräknade vandringsdagar). I depålådorna hade vi förutom mat till oss och hunden även toapapper, aktuella kartor, ulltvättmedel, lite specialgodis, en skvätt whisky mm.

Hur håller man en bra hygien under resan. Ni har med er ganska lite kläder likt många andra lättviktare. Går det bra attt tvätta/torka ? 

Vi tvättade oss så gott vi kunde i vattendrag och sjöar, tvättade kläderna när vi kom till campingar och mer civiliserade boenden och däremellan blev det handtvätt av underkläder och strumpor. Vi upplevde aldrig något problem med detta, man måste ju bara vänja sig med det lite mer primitiva och med ullkläder på kroppen håller man sig ju rätt fräsch ändå!

Per Erik och Elisabeths packlistor:

https://lighterpack.com/r/oj98od

https://lighterpack.com/r/ki4c2a

Vill du se mer av Per-Eriks och Elisabeths resa och framtida äventyr så rekommenderar jag starkt att du spanar in deras Intagramkonto: @blackpatur • Foton och videoklipp på Instagram

Är du intresserad att läsa mer eller anmäla dig till Vita eller Gröna bandet. Gör det här:

Hoppas ni tyckte artikeln var intressant. Kommentera gärna! Har du varit med om ett äventyr som du vill dela med dig av, eller berätta om utrustning som du testat? Ris och ros, vi uppskattar ärliga recensioner! Skriv isf ett mail till marcus@backpackinglight.se.